När Jan Johansson förra veckan valde att hoppa av jobbet som huvudtränare för Northland rörde det förstås upp en hel del känslor i Luleå.
Inte konstigt, alls.
Och när anledningen till Johanssons beslut var att han inte haft spelartruppens förtroende kom frågorna från media och från folket på läktarna.
Det är självklart.
n n Och kärnfrågan är simpel: Vad handlar sprickan mellan spelarna och Jan Johansson om?
Personkemi?
Taktik?
Kompetens?
Eller något annat som ännu inte kommit fram i ljuset?
Jan Johansson - med meriter från basketettan, olika juniorlandslag och U20-SM-nivå - var när han anställdes en nödlösning efter en lång sommar av spekulationer kring tränarfrågan.
Han gjorde de resultat som förväntades, laget låg i toppen av tabellen och kändes nog av de flesta som trovärdig guldpretendent.
Två veckor före SM-slutspelet ansåg Northland plötsligt att Johansson inte kunde leda laget längre.
Jag, och många med mig, får inte ihop den ekvationen. Klubbens beslut kan vara hur välgrundat som helst men problemet är att ingen utanför den innersta kretsen vet exakt vad som låg till grund för den väg som Northland såg sig tvingad att ta.
n n Det hade varit enkelt för Northland att berätta om resan som ledde fram till ett beslut som från utsidan ser helt obegripligt ut.
Men i det läget gjordes ett antal kardinalfel.
Klubben såg inte till att Jan Johansson var tillgänglig för att svara på alla frågor.
Motiven till beslutet var luddigt formulerade och minst sagt oprecisa.
Spelarnas kommentarer kändes regisserade.
Det är i sådana lägen som fältet lämnas öppet för spekulationer, ryktesspridning och ett osmakligt näthat.
Något spelaren Anna Barthold vittnade om i gårdagens NSD.
Även om hennes "sanningen ska nog komma fram" inte gör saken bättre.
n n Nej, som den här smutsiga affären artat sig finns det bara en väg ut för alla: Lägg korten på bordet nu.