En idrott där universum har huvudrollen
För ett otränat öga kan det se totalt livsfarligt ut.Två personer som höjer träsvärden mot varandra.Men aikido är ingen kamp - det är ett samarbete.- Vissa säger att det ser ut som en abstrakt dans, säger Anna Nordqvist.
Aikido tillhör inte någon av de vanligaste sporterna. Men i Norrbotten finns en stjärna i form av Anna Nordqvist.
Foto: Göran Ström
Man kan alltså säga att hon är riktigt duktig.
Men jag måste ändå erkänna att min intervju med henne inte liknar någon annan jag gjort med en idrottsutövare, vare sig det handlar om stjärnor eller nybörjare.
För idrotten har ju sin innebygda dramatik som gör infallsvinklarna ganska självklara.
Vinst. Förlust.
Glädje. Sorg.
Frågor och svar brukar följa vissa mönster.
Men i aikido finns inga vinnare och förlorare.
Det finns ingen tävlan över huvud taget.
Och därför känns det som om man liksom utmanar hela idrottens idé.
- Men man tävlar mot sig själv och den tävlingen tar aldrig slut, säger Anna och skrattar.
Förstår jag?
Kanske. Jag försöker.
Jag har alltid varit en tävlingsmänniska och det är själva kampen inom idrotten som har fascinerat mig. Så det känns ganska bakvänt när man försöker få grepp om en kampsport där man snarare pratar om samarbetspartner än motståndare.
Men det är där en stor del av Anna Nordqvists passion ligger - att man värnar om varandra istället för att försöka klappa till någon så effektivt man kan.
- Vi brukar kalla det för kampkonst istället för kampsport, säger hon.
En match i aikido skulle dessutom vara helt omöjlig.
Sporten går nämligen enbart ut på att försvara sig. Den innehåller över huvud taget inga anfallstekniker.
Så en match i aikido skulle helt enkelt inte bli särsklit spännande.
- Det skulle bli två stycken som stod och tittade på varandra, säger Anna och skrattar.
Utmaningen består således i något helt annat än att besegra en motståndare.
Exakt vad är inte helt lätt att förstå.
När jag gjorde lite grundläggande research inför det här reportaget hittade jag följande citat av sportens grundare, Morihei Ueshiba:
"Aikidons kärna är att nå harmoni med universums rörelse och att bli samstämmig med själva universum. Den som nått aikidons kärna har universum inom sig och kan säga: Jag är universum".
Ja, vem skulle inte vilja kunna säga så.
Så naturligtvis måste jag ju fråga Anna:
Är du universum?.
- Haha, verkligen inte.
Förstår du vad herr Ueshiba menade?
- Nej, det gör jag inte. Jag tror inte ens hans lärljungar förstod allt han pratade om.
Men att aikido har något andligt, eller själsligt, över sig håller hon med om.
- Aikdion har påverkat hela mitt liv. Det är som om jag alltid bär den med mig. Jag har blivit bättre på att läsa av människor. Jag kan se bättre hur de mår och vad de behöver.
Anna Nordqist började med sporten för nio år sedan. Innan det hade hon provat andra kampsporter. Men när hon prövade aikido kände hon att hon hade kommit hem. En stor anledning är just det faktum att det inte går ut på att man ska besegra varandra - utan utvecklas tillsammans och bry sig om sin "partner" eller "motståndare", vad man nu vill kalla det.
- Samtidigt såg det så roligt och snyggt ut. Och det är alltid glad stämning på mattan, eftersom man inte går in för att tävla utan att få det att stämma tillsammans. Och känslan när det klickar är underbar.
I dag har hon, som sagt, svart bälte och ägnar större delen av sitt utövande till att vara instruktör.
Något som hon stortrivs med.
Men eftersom hon tillhör de aikidokas (så kallas aikidoutövare) som kommit längst i Norrbotten måste hon i princip resa för att uvecklas - eller ta hit instruktörer.
Så det blir läger ibland i Stockholm och i Finland.
- Jag gillar att bara få vara elev ibland. Samtidigt är det otroligt roligt att hjälpa andra att utvecklas.
Har du någon gång åkt till Japan och tränat - i sportens hemland?
- Nej, men det är naturligtvis en dröm jag har. Att åka dit och träna på heltid inför riktigt duktiga instruktörer. Det finns såna läger, där man bor i dojon och tränar tre-fyra pass om dagen.
För NSDs skull visar Luleås två skickligaste aikidokas, Anna och Hans Nylund, upp sig nere vid vattnet på Malmudden.
De väljer träsvärdet, bokken på aikidospråk.
- Det är det jag tycker är allra roligast. Annars finns även trästav och träkniv som vi använder oss av.
Och det vi får se liknar egentligen ingen strid. Jo, men i så fall i väldigt långsamt tempo.
Till viss del för att NSDs fotograf ska hänga med i svängarna - men Hans påpekar att tekniken är viktigare än farten.
- Går det för fort är det lätt att man slarvar. Det är viktigare att tekniken är perfekt.
Aikidon vinner tydligen terräng. Fler och fler väljer att utöva den fredliga kampsporten. Bara i Luleå finns ett 30-tal utövare.
- Den är mer välkänd idag. Innan jag började hade jag ingen aning om att den fanns, säger Anna.
Så jobbar vi med nyheter