Klockan är inte mycket mer än halv elva på lördagsmorgonen. Men temperaturen kryper redan upp mot trettio grader. Värmen gör att alla ansträngningar nästan känns smärtsamma. Ändå råder det full aktivitet i skogen kring Ormberget. För några sekunder sedan gick startskottet i Luleå Open, Norrbottens största tävling i discgolf och första deltävlingen i Norrlandstouren. Och plötsligt flyger de färgglada discarna - eller frisbeesarna som de tidigare kallades - omkring under trädkronorna.
- Den här banan är rätt svår, både när det gäller aerodynamik och hinder, så det gäller att hålla tungan rätt i mun, förklarar Jörgen Öhman lågmält för att inte störa de fyra andra som lottats in i "hans" grupp.
Samtidigt försöker han febrilt räkna ut hur han själv ska få discen så nära dagens första "hål" som möjligt, utan att hamna i någon av banans trädkanter. Det går - sådär. Men Jörgen tappar inte modet:
- Det är inte som för en del golfare. Då kan hela dagen kännas förstörd om man missar första utslaget. Mycket kan fortfarande hända, konstaterar han leende.
Som namnet antyder påminner discgolf en hel del om vanlig golf. Terminologin med puttar, fairways och hole in one är exakt densamma. Och precis som i golf ska spelarna ta sig runt banan med så få slag - eller rättare sagt kast - som möjligt.
- Fast våra hinder är ju inte nere på marken utan uppe i luften, säger Jörgen Öhman.
Några caddies eller golfbilar syns inte heller till på banan i Luleå...
- Sedan är det ju betydligt enklare att hitta en disc än en golfboll om den råkar fara ut i skogen, tillägger Jörgen med viss munterhet.
Vad är det då som är så himla kul?
- Att få utmana sig själv och att utvecklas. Dessutom är det väldigt socialt. Vidare är sporten billig. Och så kommer man ut i naturen, säger Jörgen Öhman, och berättar apropå detta att en and hade lagt sina ägg precis där Luleå Discgolfförening hade tänkt anlägga banan 2006:
- Så nu går ett av hålen åt ett helt annat håll.
Just den här dagen gör banan definitivt skäl för namnet som råkar vara Serpent Hill. När Jörgen och de andra i truppen avverkat ungefär hälften av hålen dyker nämligen en slingrande åskådare på jakt efter svalka upp. Den lilla huggormen fångas dock snabbt in av arrangörerna i en plastlåda och förs sedan utan större dramatik till ett fuktigare ställe bortanför banområdet, medan Jörgen och hans sällskap går vidare. Men kanske har djurmötet ändå skärpt sinnena. För strax imponerar en av killarna genom att bara vara en hårsmån ifrån en hole in one. Vilket genast möts av hejarop och applåder:
- Härligt Lasse, ekar det mellan träden.
Ofta krävs det tre kast eller mer för att få discen att landa i hålen som består av gula stålkorgar.
Vad är svårast?
- Att kunna spela jämt en hel runda. Men som tur är finns det ingen åldersgräns för när man slutar att utvecklas. I det här spelet är det ju mer teknik än kroppsstyrka som gäller, även om smidighet är ett plus, säger Jörgen Öhman.
Vilken utrustning behövs?
- När man ska lära sig kasta räcker det med en-två discar. En sådan kostar inte mer än 70-80 kronor. Men sedan är det inte ovanligt med ett tjugo-tal i väskan. Precis som i vanlig golf finns det allt ifrån drivers som går långt och fort, till midrange-discar som är lättare att kontrollera, putters och en mängd andra varianter, berättar Jörgen entusiastiskt.
Framtidsutsikterna för sporten, då?
- Jag tror ännu fler kommer att upptäcka den eftersom den får allt större plats i media. Förhoppningsvis börjar också fler tjejer att tävla.
Själv har Jörgen Öhman som bäst kommit trea i sin klass vid en tävling i Norrlandstouren. Så bra slutar det faktiskt också idag. Och Jörgen, som till vardags jobbar som busschaufför, är naturligtvis nöjd. Discgolfen började han med 1982, efter att teve visat ett inslag om den nya sporten:
- Ute på Hertsön byggde sedan jag och några kompisar egna banor med papperskorgar till hål. Och på den vägen är det. När jag sedan provade spela på en riktig bana blev jag fast, och det är jag fortfarande.