"Det sista jag minns är en hov"

Det är lördag. Pompa och ståt, V75-dag på Peabtravet. Stall Kari Vaaraniemi har haft en bra dag, hittills, eftersom två av stallets hästar sprungit in på tredjeplatser och tjänat bra pengar. I den sista V75-omgången förvandlas den bra dagen till en fantastisk. Mutola Bob,
- Det är ju som succé och fiasko. Direkt efter att hon hade vunnit var det ju bara lycka och glädje, det var inte så mycket mer, säger Ann Wennberg, som kommer ihåg allt - i alla fall fram till själva olyckan.
Hästen blev skrämd
- Jag gick fram till Robert (Bergh, kusken som körde Mutola Bob under loppet, red anm) och tog över. När de skulle sätta på ett täcke på hästen så sa han att de skulle sätta fast det ordentligt så att det inte skulle börja fladdra.
För när täckena fladdrar kan hästar bli skrämda. Och när hästar blir skrämda reagerar de, ibland genom att sparka bakut.
- Hon är lite speciell ibland, men det var inget mer med det. Sen åkte Robert med mig på sidan så att jag fick segerdefiliera. Jag lämnade av honom och sedan, nere i kurvan, small det bara.
Åsikterna bland de 7 500 på plats har gått i sär om vad som verkligen hände. Men Ann Wennberg är säker.
- Det var hästen som sparkade mig, det vet jag. Det sista jag såg var ett bakben. Sen såg jag inte mer...
När Ann vaknade till igen var hon omgiven av sjukvårdare i röda jackor. Hon fördes till Sunderby sjukhus där hon fick behandling för sina skador.
- Det bara small, sen kommer jag ihåg att det satt en massa röda varelser runt omkring mig. Det första jag frågade var vart hästen var, men den hade gått hem till stallet för egen maskin.
Gillar fortfarande hästar
Känner du dig rädd?
- Jag har inte känt efter, men än så länge känner jag ingen rädsla. Det kanske kommer när jag går in i stallet igen.
Du ska tillbaka dit?
- Förhoppningsvis får jag ju inga men, men det måste jag ju se först. Men nog ska jag tillbaka till stallet. Jag gillar fortfarande hästar (skratt).
Hästar är ju livsfarliga...
- Ja, det är ju levande djur, de kan vara oberäkneliga. Jag har jobbat med hästar hela mitt liv men den här gången hann jag inte läsa några tecken. Det bara small. Jag har ju jobbat väldigt mycket med Mutola Bob och det är en väldigt snäll häst.
Mitt i samtalet kommer en sköterska in med en tallrik kräm. Hon meddelar att det är dags för en tredje röntgen av skallen senare under eftermiddagen innan hon lämnar över krämen som Ann tar två tuggor av innan hon lägger sig ner i sängen igen och berättar om sina skador.
- Jag är sydd med sex stygn här, säger Wennberg och visar ett lite blodigt område strax ovanför högra tinningen innan hon fortsätter:
- Jag har en blödning i bakhuvudet, det är väl den de är mest oroliga för. I fall det händer något med den måste jag fara till Umeå. Jag har också en fraktur på okbenet, men den ligger så bra att den kommer att läka sig själv. Sen hör jag ingenting på vänster öra, det är en massa blod som ligger inne i örat, men det lär väl gå till sig.
Får snart åka hem
När får du lämna sjukhuset?
- Jag lär nog inte komma hem i morgon, det tror jag inte. Men jag tror inte att jag blir så länge till. Det har blivit bättre från lördag till söndag, men jag är så trött. Jag sover ju bara, jag vet inte om de tycker att jag är ovanligt trött.
Det verkar kanske lite bisarrt, när hon just berättat om sina skador och benbrott, men sanningen är att Ann Wennberg faktiskt haft tur.
Förhoppningen är att hon helt ska slippa framtida men av olyckan och det finns folk som får omfattande, kroniska skador av sparkande hästar. Det finns folk som har dött.
- Det gick ändå lyckligt, det hade kunnat gå jätteilla. Nu ser jag ju mest ut som att jag har boxats. Jag vill inte tänka på vad som kunde ha hänt.