Som ni vet är det kaos borta i Nordamerika. Proffsligan NHL och spelarfacket NHLPA kommer inte överens om hur stor del av intäktskakan som ska gå till spelarlöner i framtiden och det har lett till lockout från lagens ägare.
Både division I och allsvenskan har - efter visst rabalder - gett tummen upp för att ta in NHL-spelare.
Men Hockeyligan, elitserieklubbarnas samarbetsorganisation, har sagt nej. Och fortsätter att säga nej.
Det här har gett upphov till starka känslor och åsikter.
Från ena hållet, till exempel Sportbladets Tomas Ros: "Hockeyn är i underhållningsbranschen. Artisterna, NHL-proffsen, är coolt att ha. Oavsett i 3 eller 52 matcher."
Från andra hållet, till exempel Linköpings Mike Helber: "’Ge publiken vad de vill ha’, då är allt bra. Du omvandlar komplexa frågor till enkla sanningar. Det är vad ett mediadrev gör."
Hockeygalningen i mig hade gärna sett NHL-invasion i elitserien, jag hade gärna sett Mattias Öhlund stå framför Luleås mål och crosschecka Henrik Zetterberg i ryggslutet och Erik Karlsson smälla in slagskott från blå.
Samtidigt vet jag hur fruktansvärt kostsamt det hade kunnat bli.
NHL-spelarna kommer inte gratis. Eller ens billigt. Tyvärr. Även om de - i vissa fall, långt ifrån i alla - spelar gratis skulle deras eventuella försäkringar täckas upp. Hur många potentiella NHL-stjärnor skulle betala hundratusentals kronor för ynnesten att spela i elitserien?
Inte många.
Men sponsorerna, då?
Jo, det finns säkert sponsorer som skulle kunna tänka sig att skjuta in stora pengar för att höra att "Erik Karlsson presenteras av Räkspad AB" i ishallens högtalarsystem. Men nästa säsong? Då är det långt ifrån osannolikt att Räkspad AB säger att nej, vi sänker vår spons med det där beloppet som vi bjussade på i fjol.
Men om man inte har råd behöver man ju inte värva?
Sant. Och är det någonting som hockeyklubbarna i det här landet visat genom årens lopp är det ju att man kan det där med fiskalt ansvar.
Ärligt talat: För att inte åka ur kan man bli tvungen att värva tungt.
Då får vi en situation där de långsiktiga omständigheterna förändrats i praktiken över en natt och klubbarna tvingas in i en pengakarusell som i slutänden kan visa sig ödesdiger.
Förra lockoutsäsongen hade Luleå Hockey - förutom hushållsnamnen Wallin, Holmström och Öhlund - också Justin Williams och Manny Fernandez. Branko Radivojevic och Steve Staios gjorde ett tiotal matcher var.
Ingen av utespelarna från NHL kom topp tre i interna poängligan (Ledin, Rönnqvist, Nordquist) så även om de var bra stod de inte för fantastiska insatser.
De där lite halvsunkiga spelarna, tillsammans med hemvändarna, kostade Luleå Hockey skjortan och sjuttifem. Detta alltså för att komma sjua i serien och åka ut rätt snabbt ur slutspelet.
Den notan - som Luleå Hockey på den tiden ansåg sig vara tvungna att pröjsa - betalade föreningen av på hela vägen fram till för ett par år sedan. I år? Med 15 miljoner i kassakistan hade Luleå varit en klubb som stått rätt bra rustad för att betala NHL-spelare.
Men det handlar inte om det. Det här handlar om framtiden.
Att tillåta korttidskontrakt vore onödigt - eftersom Hockeyligan har en tung strid att utkämpa på hemmaplan: Striden mot KHL om den europeiska marknaden.
Den kampen går via försäsongsturneringen European Trophy - och den får Hockeyligan väldigt svårt att vinna.
Om klubbarna slänger bort sina pengar på NHL-proffs som ändå försvinner innan serien är färdigspelad kan situationen mycket väl bli omöjlig.