Ishallen i Luleå. En vaktmästare håller på att slipa bort reklamen i mittcirkeln, den där jättesiffran, det är tydligen dags att byta och då passar ett landslagsuppehåll bra. Det har gått ett par dagar sedan Patrick Cehlin sänkte regerande mästaren HV71 med sina tre mål och Luleå Hockeys herrar avslutade säsongens första del som åtta i tabellen med 24 poäng på 16 matcher.
Thomas ”Bulan” Berglund kliver upp på läktaren och sträcker över en kaffekopp. Han ler lite lätt när jag säger att Luleå faktiskt börjar se ut som ett riktigt hockeylag igen.
– Jommen, det tycker jag. Från och till. Defensivt är det stundtals riktigt bra. Offensivt finns det fortfarande mer att hämta, men det får komma.
Varför finns det inte på plats redan?– Det är en process. Vi släppte in lite för många mål i känsliga lägen i början, då fick vi börja beta av saker i defensiven vilket har gått ut lite över det offensiva.
Under inledningen av serien tappade Luleå åtta poäng på sena baklängesmål och tappade ledningar. Det sårade laget.
– Det blev lite stirrigt. Alla är människor, klart vi blir påverkade. Men vi kollade på vad som hände, det var inte så fruktansvärt darrigt. Det var ett jävla flipperspel på flera mål, något skulle ”Lassi” ha tagit, det finns förklaringar. Men när man tappar en ledning här och en där – tacka fan för att man blir lite stressad.
Men i och med vinsten borta mot Malmö hände något. Det var första gången Luleå lyckades hålla undan i ledning och ta en trepoängare efter full tid.
– Det var viktigt, vi hade lite tur där, men jag tycker vi har hanterat det bra överlag. De senaste matcherna har vi ju spelat hyfsat i ledning. Vi ska spela med pucken, inte bara försvara oss, då blir det ofta mål i arslet. Håller man i pucken kan motståndarna i alla fall inte göra mål.
Och det där är ju lite märkligt. För alla – jag, fans, klubbledning, spelare och tränare – är relativt nöjda med sättet som Luleå Hockey har inlett den här säsongen. Jämfört med i fjol är känslan som natt och dag, det är som om molnen skingrat sig och himlens basuner brutit ut i en glädjefanfar.
Sanningen är dock att fram till första landslagsuppehållet i fjol hade Luleå tagit 21 poäng, bara tre mindre än nu, och det var på 14 matcher.
– Vi är inget gäng som kan glida på ett bananskal och vinna matcher med sex mål. Någonstans måste man se till att vinna hockeymatcher. Jag tror att vi i snitt är tippade elva i serien, man får ha respekt för att det faktiskt är folks bild av oss. Sen ska vi ändå visa att de har fel.
Vad är du mest nöjd med?– Vi har inga fripassagerare. Alla spelar uppoffrande, vi ger oss själva förutsättningar att vinna varenda match. 0–3 hemma mot HV är den match vi varit längst ifrån, men spelmässigt tycker jag inte att det var så stor skillnad.
Du är inte nöjd med offensiven, men redan nu har ni ett snabbare passningstempo än jag sett de senaste fyra-fem åren.– Vi jobbar mycket med det. Ska man spela en offensiv hockey, göra många mål och enkelt skapa chanser är det pucktempot som är absolut viktigast. Vägen dit går via kvalitén i passningarna, det skapar tid och utrymme om du får pucken på bladet istället för en meter bakom och ska börja fippla. Där är vi inte riktigt än, men det ska bli bättre.
På tal om offensiv: Lagets näst bästa offensiva spelare de två senaste säsongerna är Anton Hedman. Han har stundtals varit extraforward, stundtals till och med bänkad. Din förklaring?– En konkurrenssituation, bara.
Det får du utveckla.– Vad ska jag säga? Det är ett val som vi tränare gör utifrån vem vi tycker är bäst för dagen. Rydahl har gjort det bra när han fått komma in. Han har bidragit med sin speed och tagit ett kliv. Han har lite högre frekvens i skridskoåkningen, men egentligen vill jag inte sitta och jämföra spelare.
Det är intressant att en spelare kan passa så olika in i olika sätt att spela. Under både Fagervall och ”Skuggan” fick ju Hedman rätt stort förtroende.– Ja, men jag tycker ändå att han gjort det bra nu när han fått chansen. Utifrån vår kravbild, med hårt jobb, har han gjort det bra. Det är jag jävligt nöjd med. Han har börjat i rätt ända.
Brendan Mikkelson har också varit en viktig spelare för Luleå de senaste två säsongerna – men även om han fått spela har inte han heller kommit upp i sin rätta nivå.
– Han har alla verktyg för att vara en bra hockeyspelare, men han har lite mer att bevisa. Han har en jätterepertoar men borde få ut det bättre. Vi har höga krav på honom, han har pendlat lite grann i sin prestation men vi vet ju att det finns en uppsida där.
Du är missnöjd med offensiven, ni har spelare som underpresterar, ändå är det inte så många lag som känns uppenbart bättre, i alla fall som ni spelar nu. Hur bra kan ni egentligen bli?– Det är ju det roliga. Är det 16 matcher vi spelat? Det känns inte som att vi varit helt borta i någon av dem, samtidigt som vi har saker som vi kan förbättra. Alla har en skön inställning, alla förstår att vi inte har råd att ge upp ett enda billigt mål. Fortsättningen känns intressant.
På många olika plan. Din gamla klubb, Brynäs, har det en smula kämpigt…– Jo… Men jag tycker inte att det finns så mycket att säga om det. De blev ganska upphaussade, starten gick fel, det blev lite stress – jag tror de kommer att klättra. De har ett bra lag på pappret, framför allt på backsidan.
Det handlar inte bara om att de har tappat dig?– Det är det definitivt inte. Man är en bricka i spelet, varken mer eller mindre.
En gång i tiden kallade du dig själv Sveriges bästa center. Är du Sveriges bästa tränare nu?– Det tänker jag definitivt inte säga. Hur fan mäter man det, förresten? Det beror ju på materialet också. Det kanske är laget som blir trea från slutet som har bästa tränaren. Det går ju inte att mäta.
Tvivlar du någonsin på dig själv?- Äh, tvivlar… Jag vet vad jag vill göra. I vissa stunder, när det går tungt, börjar man ju fundera. Men då blir det som att jag jobbar ännu hårdare i stället. Jag mår inget bra under förlustsviter, men jag far ju inte och pendlar som en vindflöjel för det. Det brukar inte bli bra.
När ditt resultat mäts i vinster och förluster borde också kasten mellan känslorna bli väldigt tvära.– Man pendlar ju upp och ner, det är kanske inte så hälsosamt alla gånger. Men det gäller att hantera det också. Man får försöka landa mitt emellan så gott det går.
Var det enklare när du var spelare?– Jo, det var det, mycket. Då analyserade du din egen insats. Sen gick du vidare.