Tatueringen som symboliserar kusinen Marcus. "Jag har alltid känt att han var som ett lejon, sedan finns där även en gravkammaren och orden som Marcus så ofta sa: Jag vill, jag kan, jag ska".
Oliver Gehrke föds den 18 april år 2000. Det sker i Luleå där pappa Torbjörn spelar med Plannja basket. Datumet kom att bli guldglänsande på många vis i familjen Gehrke – Oliver föds på morgonen och pappas Plannja tar SM-guld på kvällen.
Livet glittrar, Oliver växer och när han är ett år och fem dagar föds en liten kusin, Marcus.
– Jag har inga syskon, så Marcus blev som en bror för mig.
Vi rullar framåt i tiden, till vintern 2011. Oliver är tio år och har just avslutat en handbollsträning när hans far dyker upp för att hämta honom, vilket var ovanligt.
– Det brukade vara farmor, för mamma och pappa jobbade. Men den här dagen var det min far, och han sa vi skulle åka till sjukhuset.
Oliver fattade ingenting, vad skulle de göra där? Väl där mötte Oliver sin mamma och hennes syskon.
– Då fick jag berättat för mig att Marcus, mormor Inga-Britt och morfar Håkan gått bort. Det hade börjat brinna i mormor och morfars hus och ingen av dem klarade sig.
Chocken var total. Oliver minns hur tankarna snurrade kring Marcus och det orättvisa som hänt.
– Jag var förtvivlad över att jag fått fylla tio år men inte Marcus. Vi hade pratat länge om när vi båda skulle vara tio, då var vi ju nästan vuxna tyckte vi. Men så blev det aldrig.
Orsaken till olyckan var att granen fattat eld när Marcus och morföräldrarna firat tjugondag Knut hemma i Täby där både de och Marcus familj bodde.
– De var bara fem minuter mellan deras hus. Jag har så mycket minnen från de ställena och minns hur jobbigt det var att gå in i Marcus rum efter han dött. Det stod orört i många år. Min moster hade det riktigt tufft, hon förlorade ju både sina föräldrar och sin son i branden.
Begravningen är bara ett svart mörker för Oliver, han minns absolut ingenting från den.
– Däremot minnesstunden efteråt, vi bara grät och grät. Att begravningen, som blev för alla tre samtidigt, inte finns kvar i mig tror jag beror på att hjärnan inte mäktar med att bära vissa saker.
Oliver Gehrke berättar om sorgen och tragedin som drabbade familjen när både hans kusin och hans morfäräldrar dog i en svår brand.
13 år har gått men Marcus finns tydligt kvar inom Oliver.
– Jag älskar och saknar honom väldigt mycket. Han var min bästa vän och fick mig att våga saker. Han sa "Jag vill, jag kan, jag ska", det tog jag efter. Jag, som inte hade några vänner och lätt hamnade utanför i skolan, har Marcus att tacka för så mycket.
Oliver Gehrkes kusin Marcus.
I nio år följdes de åt. När Oliver fyllde 18 bestämde han sig för att tatuera in minnet av Marcus. Han tar fram vänsterarmen och visar. Där finns ett lejon då Marcus alltid känts som ett lejon för Oliver, där finns även en gravkammare och orden "Jag vill, jag kan, jag ska". Även mormor och morfar finns där på armen, mormor som en hök, morfar som en älg.
Nu finns även farmor på armen, i form av en undulat. "Hon lever än, men jag ville hon skulle få se tatueringen" säger Oliver som har många djur på armen som alla symboliserar nära och kära i hans liv.
– Det känns fint att alltid ha dem nära. Marcus var, och är, väldigt viktig för mig. Han har även varit väldigt viktig för min karriär, för han hade ett enormt driv och försökte alltid ta sig så långt han bara kunde. Kunde han, så kan jag, tänker jag.
Här trivs han, i hemmahallen och födelsestaden Luleå.
De tankarna har räddat honom många gånger, inte minst nu när karriären kantats av skador. Han är inne på sin tredje korsbandsskada med tålamodskrävande rehab. Denna sväng är det rehab i nio månader som gäller.
– Men jag ska tillbaka, det finns ingen som helst tvekan om det, säger Oliver, och kusin Marcus ledord hörs eka rakt in i framtiden.
"Det är väldigt viktigt att man aldrig slutar prata om personer som gått bort, för så fort man gör det, dör man på riktigt. Men håller man igång och snackar om alla fina minnen och allt som hänt försvinner de aldrig, då får de leva ett liv till".