Det dammar om gruset i sommarvärmen när Niclas Wallin, 36, styr den grå stadsjeepen över Coop arenas parkering. "Får jag parkera här?", hojtar Luleå Hockeys nye lagkapten genom sidorutan. "Vad tror du? På det här området gör du väl vad du vill", tänker jag.
Jag håller tyst, sekunderna senare har han slagit sig ner på passagerarsidan med en flaska mineralvatten i högernäven.
Det är så han är. Enkel, ödmjuk och med båda fötterna på jorden - trots över 700 matcher i världens bästa liga och en massa miljoner på banken.
- Vi har inte svävat i väg och köpt något jättemansion där borta och vi lever inte något jättedyrt liv. Jag har försökt att spara pengarna och nu bygger vi hus här. Det är vår största investering och det känns som vi har fått ett riktigt bra läge på det. Sån är jag, säger han innan han tillägger:
- Fast nog finns det säkert de som tycker att jag är en jävla skithög, men det måste finnas någon som tycker det också.
Lockoutsäsongen - ett konstigt år
36-åringen hade kunnat stanna i NHL ytterligare några år. Men efter att Vancouver Canucks slagit ut Niclas Wallins San Jose Sharks i semifinalserien fick det räcka, även om det fanns anbud.
- Det var klubbar som var intresserade, även San Jose. Sista dagen fick jag fara in på ett möte med klubbens general manager Doug Wilson, men vi tog ett beslut och vi tror på det här. Louise (frun, reds anm.) har ställt upp för mig i många år och nu ska hon få komma hem och hon ska få börja ett liv hon också, börja jobba lite grann. Det är något hon har saknat och inte kunnat göra där borta, säger han när vi slagit oss ner på en uteservering inne i centrala Luleå.
Hur känns det att vara hemma på riktigt?
- Det här har varit vår plan i många år och det känns som att det nu var ett bra läge. Familjen är redo att flytta hem samtidigt som det ska bli kul att spela i elitserien. Jag hade väldigt roligt under lockoutsäsongen, men det blev som ett konstigt år. Det kändes som en nödlösning och man gick bara och väntade på att NHL-säsongen skulle börja, men det gjorde den aldrig.
Under de senaste åren har det gång på gång rapporterats om att Niclas Wallin är på väg att flytta hem till Sverige igen och att han varit överens med Luleå Hockey om ett avtal. Men fram tills nu har det alltid slutat med att han sajnat på ett nytt NHL-kontrakt.
- Det har varit mycket snack om att jag har lovat hit och dit, men jag har aldrig sagt ett ord om att jag ska komma hem, förrän nu. Tar du dig till världens bästa liga vill du ju vara där så länge som möjligt.
När bestämde du dig för Luleå Hockey?
- Vi har pratat och kollat läget under flera års tid och om jag skulle komma hem så var Luleå det enda som skulle gälla. Men jag vet inte exakt datum och vilken månad det var som jag bestämde mig.
När skrev du på kontraktet?
- Jag har faktisk inte skrivit på än men jag pratade med "Osten" (sportchefen Lars Bergström, reds anm.) i går och vi ska göra något till veckan. Kontraktet ligger där, allting är liksom färdigt.
Det blir tre år?
- Som det ser ut nu kommer det bli så. Jag känner att tre skulle vara väldigt bra och de känner det också.
Inga konstigheter i kontraktet?
- Det blir inga 2+1 eller 1+2, utan det är hockeyspel som gäller i tre års tid. Jag vet att folk har haft kontrakt där de spelat två år och sen kan de det tredje året hoppa in och slicka kuvertet på kontoret. Men något sådant finns inte, utan vi pratar ren hockey.
Nu blir du också lagkapten.
- Ja. Det är en otroligt ärofull uppgift att få men det gör inte mig till någon annan spelare. Bara för att jag får ett C på bröstet kommer det inte göra någon skillnad på mig utan jag kommer in och försöker vara den jag är.
Hur ser du på din roll i laget?
- Min roll kommer inte att förändras. Jag kommer in och kör mitt race, sen kan det gå 20 matcher mellan jag gör mål och grejer, men jag kommer inte hit för det. För mig gäller det att hålla en hög lägstanivå och stå i vägen för några puckar när de skjuter från blålinjen.
Kommer du att sakna livet där borta?
- Det kommer jag göra, det är 10-11 år jag bott i USA. Så det är mycket jag kommer att sakna. Men jag saknar Gävletiden också och tiden innan jag drog i gång den här hockeygrejen. Men jag har fått vara med om ett bra äventyr, fått uppleva andra kulturer, bott i ett annat land och gjort det jag älskar att göra.
- Jag blev väldigt förälskad i Kalifornien och just i Los Gatos, där vi bodde i San Jose. Det är bara så att det är ett av världens bästa ställen att bo på, det måste vara det. Jag kan inte se något annat eftersom det är omringat av berg och var du än åker har du otroligt vacker natur.
Du säger att det är världens bästa stad, du spelade i världens bästa liga. Ändå ger du upp det.
- Jo, men det är något vi alltid har känt. Att vi kommer att flytta hem. På något sätt känner vi att det här är hem, men sen vet man inte i framtiden vad som händer.
Hur blir omställningen för framförallt barnen?
- De är uppväxta i USA, så är det. När vi har varit hemma på somrarna är det bara ledigt. Det finns inget allvar, alla är glada. Så ska somrarna vara men då är det också ganska enkelt att komma hem. Men sen i augusti börjar allvaret igen, så det här första året kommer att bli ett tufft och intressant år. Men alla ungar pratar svenska, det är inga problem så, men när det kommer till att sitta ner vid skrivbordet och skriva svenska...
Har ni förberett dem på något speciellt sätt?
- Linn som är äldst har kört svenskskola på internet. Det var lite kul, hon skrev en liten berättelse och lärarinnan som rättade frågade om hon var från Norrbotten. Det var lite pauser i meningarna och lite... en typiskt norrbottnisk stil hon hade skrivit med. Det visar väl att det finns ganska mycket svenskt i oss. Och i slutändan är de ju svenskar.