45-åringen som vägrar överge målet

Sommaren håller, oavsett om vi vill det eller inte, på att ta slut. Mörkret sprider sig över ljumma kvällar och på köksbänken möglar brödet.
Liknelsen kanske är lite långsökt, okej, men det kan ses som en allegori över ”Sebs” karriär också.
För nu är det inte mycket kvar. Igen.
Elisabeth Selberg började spela fotboll rätt sent, då hon var 16 år. Hon och ett par kompisar startade ett eget lag i Smedsbyn 1979, efter ett besök på Skogsvallen och en match mellan IFK och LSK.
Så småningom hittade den tidigare skidåkerskan till Boden innan karriären fortsatte. Och fortsatte. Och fortsatte.
– Jag har aldrig hittat något annat som jag känt så starkt för. Jag har ju tänkt sluta länge, börja simma eller spela tennis. Men jag vet inte...det är ju inte fotboll. Jag hör ofta tjejer jag spelat med säga att de ångrar att de slutade så tidigt. Men de kanske inte kunde stå emot förväntningarna, det var ju inte så det skulle vara på den tiden.
Skillnad på då och nu
På den tiden fick damlaget herrlagets avlagda strumpor när föreningen handlade nya uniformer.
På den tiden skrockade läkaren nedlåtande när Elisabeth kom in och sa att hon skadat vristen på en fotbollsmatch. Det var annorlunda förr.
– Man fick inte stöttning från föräldrar, inte från skolan, jobbet, pojkvänner. Jag spelade med en tjej som hade en kille som sa att ”du får aldrig bli som Elisabeth, när vi skaffar familj så är det den som gäller”. Så jag har varit skräckexempel också, som tur var gjorde hon sig av med honom...
Hur det då gått med Selbergs familj, hon som spelat fotboll hela tiden? Tja, ena sonen är fotbollsmålvakt. Huruvida det är bra eller dåligt får andra avgöra, men det var något han fick med – sliten klyscha, men sällan mer korrekt använd – modersmjölken.
- Jag var gravid i andra-tredje månaden när jag gjorde mitt livs match. Jag tränade två veckor efter och spelade match fem veckor efter min första förlossning, som i och för sig var ett kejsarsnitt. Jag ammade till och med i halvtid.
Lägg av nu...
– Det är sant! Materialförvaltaren Sören Ögren fick springa runt planen med barnvagnen medan jag tränade. När det var match satt jag på bänken och Henrik satt med sin pappa uppe i speakerbåset. De hade glömt stänga av mikrofonen och Henrik blev hungrig, vilket hördes rätt tydligt. Jag stod där nere, med mjölkfyllda bröst och viftade för att de skulle stänga av micken.
20 år senare har en hel del förändrats.
Det finns många orättvisor kvar att råda bot på, men också mycket som blivit ofantligt mycket bättre. Jasna Koslicic slipper till exempel använda Danne Engbergs gamla strumpor.
– Nog har det hänt saker. Jag var med -86, när Storfors spelade i högsta serien. Vilken skillnad det är i uppmärksamhet från media, stödet från lokala företag och publik. Det har ändrats enormt mycket, nu för tiden ses ju tjejerna som elitidrottare på ett helt annat sätt. De har större möjligheter att få ledigt och, kanske, till och med få betalt. Jag önskar att jag hade fått börja spela i dag. Vad häftigt det hade varit.
“Stålfarmor” – som 33-åring
Du har sett fotbollen utvecklas en del på damsidan under din karriär.
– Ja, jag har spelat med Harriet Nyström, född -52, och Maria Niemelä, född -92. Vilken otrolig skillnad det har varit på deras förutsättningar. Harriet har gjort enormt mycket för fotbollen, men också fått stå ut med en hel del. Jag spelade en inomhusturnering med henne i början av 80-talet. I tidningarna skrev de bara om ”stålfarmor” - och hon var 33. Hon var så förbannad att hon ville strypa den journalisten. Jag förstår henne, vilken Luleå Hockey-spelare som är 33 skulle kallas för stålfarfar? Förstå vilken jävla dålig respekt.
Så. Låt mig poängtera. Elisabeth Selberg är inte stålfarmor. Hon är bara en kvinna som råkar spela med tjejer som skulle kunna vara hennes döttrar.
– Det är klart att jag har varit ett föredöme för tjejerna, det får jag höra. När man är i Arcus och tränar kan det komma fram någon tjej och säga att hon önskar att hennes morsa var som jag...
Motsatsen då?
– Jag mötte väl lite skepsis där i 30-årsåldern, när jag var gravid för andra gången. Typ ”vem tar hand om barnen”, men vad fan, vi var ju två. Men efter det har jag bara mött positiva reaktioner, till och med de gamla uvarna börjar säga bra saker. Kanske inte till mitt ansikte, men ändå...de har väl vant sig.
Det tog bara 30 år...
– Ja. Jag fick nöta in mig i deras medvetanden.
När funderade du på att sluta för första gången?
– Ja du... Kanske -88, när jag gick från Piteå till Hornskroken för att trappa ner. Men motivationen går ju upp och ner i expressfart, mitt under träning kan jag ju komma på att jag inte står ut en sekund till för att vi kör en så jävla tråkig övning. Sen var det väl där i början av 90-talet, när jag fick mitt andra barn. Då funderade man väl på det, samtidigt som jag aldrig har behövt fotbollen så mycket som då. Jag hade blivit galen om jag inte hade fått komma ifrån hela vällinggrejen.
Ställer alltid upp
Elisabeth Selberg har spelat fotboll längre än de flesta av hennes lagkamrater har levt. Hon har spelat med tjejer och - tjugo år senare - med deras döttrar. Hon känner alla och alla känner henne. Men nu är det snart över.
Det sista uppdraget ser ut att bli Notvikens damlag, där hon täcker upp bakom Maria Sundqvist och Elina Yletyinen.
”Seb” är den som tränaren Klas Abrahamsson kan ringa när någon är sjuk eller skadad.
– Nog kommer jag, fast jag egentligen inte vill. Jag har ju som bestämt mig att det får räcka nu, hitta något annat, men det går inte så bra.
Har du något kvar att uträtta?
– Nej, jag har egentligen gjort allt. Jag har spelat i varenda jävla klubb i Norrbotten, varit länslagsledare och målvaktstränare. Jag känner mig så nöjd, jag kommer aldrig att säga att jag slutade för tidigt. Eller förresten, det kommer jag nog visst att göra...
Varför? Tja, någonstans handlar det naturligtvis om den där passionen som den här reportageserien handlar om.
Och, kanske, i viss mån om hävd och ohejdad vana.
– Det står ju på mitt visitkort. ”Fotbollsspelare.” Om jag inte är fotbollsspelare, vem är jag då?