Luleå Hockey har bara vunnit elitserien en enda gång sedan man kom in i den svenska hockeyns allra elegantaste herrklubb. Det var säsongen 1995/96 - efter en batalj mot tvåan Frölunda i seriens sista match.
I år talar mycket för att man gör det igen. Luleå Hockey spelar bra, gårdagens match undantaget naturligtvis, man leder serien och det finns väldigt lite som talar för att det skulle förändras i ett huj.
Några veckor efter den senaste seriesegern slängde målvaktsstjärnan Jarmo Myllys sin kavaj, från Stadshotellets balkong rakt ut i folkmassan som jublade nedanför. Luleå Hockey hade tagit klubbens första - och hittills enda - SM-guld och spelarna skrev för alltid in sig i den norrbottniska idrottshistorien.
Det finns väldigt mycket som talar för att den bedriften ska kunna upprepas i år, att det ska bli en vacker Luleåtradition att vinna serien samma år som man tar SM-guld. Det här laget är välbalanserat, det är brutalt befriat från divalater och det har något som samtliga andra lag i serien saknar:
Defensiven från helvetet.
Efter Modomatchen har Luleå Hockey fortfarande en hyfsad chans att bli första lag någonsin att gå genom 55 elitserieomgångar och släppa in färre än hundra mål.
Det är inte bara ett mäktigt facit, det är en mur värdig en barriär mot östblocket.
Amerikaner är som de är, de är bra på att sätta häftiga ord på gamla sanningar, men det finns ett talesätt som jag gillar.
"Offence wins games, defence wins championships".
Det vill säga: Offensiv vinner matcher, defensiv vinner mästerskap.
Årets Luleå Hockey personifierar de orden.
Luleå har redan gjort en fantastisk säsong - men leder man serien finns det bara en måttstock som man kan bedömas efter. Den som står inristad på sidan av le Mats pokal.
Det finns något som gnager. Något som gör att jag inte riktigt kan tro på att det här laget ska kunna stå där som slutsegrare även efter SM-slutspelet.
Låt oss kalla detta något för Johan Harju.
Den tänkta skyttekungen har åkt omkring som en skugga av sitt forna jag den här säsongen. I början gjorde han i alla fall sina mål, men efter nyår har han knappt varit nära. Dessutom - och det här är nog det som provocerar mest i ett län av gamla gruvarbetare, sjuksyrror, skogshuggare och stålverkare - jobbar han inte.
Harju åker mest omkring och ser ut som att han inte bryr sig längre.
q q Jag tror inte att det är så, jag tror inte att Harju är en sån person, men bara just nu andas hans kroppsspråk bara uppgivenhet.
I går bänkades han så hårt att samtliga spelare inklusive junioren Konstantin Komarek - Luleåtränarnas speciella frysboxfall den här säsongen - gick före honom in i laget.
Tiden under matchen i går spenderade Harju i gymet. Det är i alla fall någonting.
Det här är naturligtvis ett försök av tränarna att väcka den slumrande ilska, den frustration, som måste finnas i Johan Harju. Det är ett försök att få fram lite aggressivitet hos en spelare som just nu inte är farligare än en genomsnittlig kattunge.
Varför gör de det? Därför att tränarna naturligtvis är medvetna om samma sak som jag.
Luleå Hockey behöver Johan Harju till slutspelet. De behöver honom i något som i alla fall liknar samma form som han var innan han lämnade Luleå för St Petersburg.
Men det finns naturligtvis fler saker som talar för att Luleå - trots det ramstarka försvaret - inte ska gå hela vägen i slutspelet.
Det första är spelet i numerärt överläge, som varit komplett uselt ett tag. Det andra är att jag, mitt i den robotliknande kylan i alla lägen, saknar en spelare som är så irriterande att han får motståndarna att bränna alla säkringar. En Andreas Jämtin, en Per Ledin i sin glans dagar, en Linus Omark (vi ska inte glömma den sidan av honom heller) om ni så vill.
Det tredje? Effektiviteten.
När slutspelet väl är här går det inte att match efter match ha puckar som studsar på stolpar, motståndarklubbor och tappade tandskydd istället för in i mål.
Jag misstänker att det blir för jobbigt, att det blir för stor press på defensiven och målvakter, att det är för små ramar att arbeta i.
Där har tränarna och spelarna sitt viktigaste uppdrag inför slu
tspelet.
Jag struntar i om man förlorar resten av matcherna - för att ta guldet måste Luleå börja göra mål.