När LF förra våren presenterade Charles Barton, 65 - den mest meriterade tränaren någonsin inom svensk basket - var det en tydlig signal var klubben vill i framtiden.
Efter fyra guldlösa år var det dags att bli en vinnare igen.
Men så blev det inte och för det fick förstås Barton kritik. Få tränare i Sverige finns det så mycket åsikter om som honom.
Sågad av vissa - hyllad av andra. Likgiltig är däremot ingen.
Men tittar vi nyktert på förra säsongen finns där förklaringar till varför det blev en eländig sjätteplats i tabellen och en bitter semifinalförlust mot Södertälje:
# En otränad Rudy Mbemba.
# En stjärnamerikan i Justin Safford som plötsligt fick svår hemlängtan.
# Många irriterande skador på nyckelspelare.
Men lika ofta handlade snacket om en odisciplinerad spelargrupp som inte alltid gillade att träna och där hade förstås Charles Barton ett stort ansvar som lagets huvudtränare.
Men inför den här säsongen har "Den gamle" förstås lärt av felstegen och under sommaren har han fått renovera laget, skicka i väg de spelare han inte tror på och förstärka med handplockad spetskompetens.
Det har gett en trupp som få i Sverige kan matcha. I alla fall på pappret.
Där finns en frontcourt med storlek, rörlighet och spelintelligens i form av Urule Igbavboa, Johan Åkesson och Mladen Soskic.
Barton sitter på en högexplosiv bakplan där amerikanerna Rod Wilmont och Henry Dugat ska leda laget. Bakom dem hittar vi LF:s "young guns" Christopher Ryan, 22, och Andreas Person, 21, som borde gå mot sina bästa ligasäsonger någonsin.
Lägg till en handfull bänkspelare, där Samir Ali nu får chansen att jobba till sig kvalitativa spelminuter som lagets åttonde man, och ni förstår att kraven på resultatleverens är skyhöga för Charles Barton.
Så höga att om han inte tar guld, allra sämst går till final, har coachat i Luleå för sista gången i karriären.
Det vet han bättre än någon annan.
Undrar ni vem som tar över efter Charles Barton någon gång i framtiden? Fredrik Joulamo, förstås.
Kom ihåg var ni läste det först.