”Hej, Pelle!” Gustav Uusihannu marscherar fram. Rak i ryggen som en fura, fast handslag, stadig blick rakt i ögonen. Han presenterar sig som om han vore ett exempel ur en etikettsbok från tidigt 1900-tal – och då har vi ändå känt varandra hyfsat i tio år.
När jag ringt in honom till korplaget har ”Gurra” gått runt och tagit alla närvarande i hand innan match. När vi vunnit SM har ”Gurra” lämnat banketten efter varmrätt och mellanöl med någon slags juridikbok under armen. Morgonen därpå, medan vi andra sovit segerruset av oss, har han sprungit en timme. Minst.
Han är vice ordförande i landstingsfullmäktige, övrig tid jobbar han – ofta kvällar och helger – som fritidsledare på Hertsön. Han har en magisterexamen i statsvetenskap och en kandidatexamen i rättsvetenskap på väg. Han är dessutom Norrbottens överlägset bästa terränglöpare.
– Jag vet inte riktigt hur många lopp jag vunnit i rad. Det kan vara 25, men jag är inte säker, säger Uusihannu.
Ferruformmilen i fjol var Gustav Uusihannus första lopp någonsin. Det var också det senaste loppet han förlorade. Han anmälde sig en månad innan start och då hade han inte tränat något. Efter en månads träning på egen hand visste han inte hur snabb han var, men han ville tävla mot toppen så han frågade arrangörerna vem som var favorit. De pekade ut en fransman, Vincent Bouillard, som han tog rygg på. Uusihannu såg att en grupp löpare gick iväg, men trodde att Bouillard hade lagt ett tempo som skulle fånga in dem på slutet. Det hade han inte, så spurtsegern mot fransmannen tog bara Uusihannu till fjärde plats.
– Jag trodde att han skulle kliva förbi utbrytarna med kilometern kvar, men han hade nog en dålig dag.
Hade du hunnit ikapp dem om du försökt själv?– Nja, det vill jag inte påstå.
Hamnloppet, Laxloppet, Rialoppet i Kalix, Coloramaloppet i Pajala, terräng-DM i Morjärv och många, många fler – Uusihannu har vunnit rubbet. Den snabbaste mil han gjort tog 33 minuter. Svenska rekordet på landsvägsmilen ligger på drygt 28 minuter och innehas av Mustafa Muhamed.
– Det är svårt att säga, men jag är inte helt säker på att det var så snabbt jag kan springa, jag har nog lite mer att ge. Jag drog hela loppet själv, med lite draghjälp hade nog tiden kunnat bli ännu lite bättre, säger Uusihannu.
Jämförelsen med Mustafa Mohamed är naturligtvis orättvis på många plan. Uusihannu hade tränat mindre än ett och ett halvt år innan sitt lopp, medan Mohamed tränat mer än 13 år innan sitt. Dessutom är det nog viss skillnad mellan Mohameds och Uusihannus träning.
– Pulsmätare? Appar? Nä, jag har inte ens klocka. Jag vet väl på ett ungefär hur långt jag springer och hur lång tid det tar. Det är ”old school” – jag springer till jobbet, innan fullmäktigemöten, hem från fritidsgården.
Någon av våra gemensamma vänner beskrev din träningsfilosofi så här: ”Han springer så fort han kan, så långt han kan, tills han inte tar sig fram längre”.– Ja, nja, det vete tusan. Sista halvåret har jag märkt att jag inte kan ta ut mig på samma sätt, bara sticka ut och maxa, då går jag sönder. Kanske är det för att jag blivit lite äldre.
Men från början var det så?– Ja, lite grann. Jag har aldrig haft någon annan coach än pappa, som sagt ett par ord efter någon tävling. Jag är absolut ingen vetenskaplig löpare.
Jag har också hört att du inte kan hålla ett tempo, du vet inte hur snabbt du ska springa för att kuta fyra minuter per kilometer, vilket de flesta andra löpare vet.– Ja, men det stämmer.
Är det därför du oftast tar rygg på ledaren och går ifrån på slutet?– Ja, dels det, dels för att jag är rätt säker på min snabbhet över 40-50 meter. Jag vet att det är få som hänger med mig på de distanserna på fotbollsplanen och då borde det vara samma i löparspåret.
Gustav Uusihannu har alltid varit bra på att springa, med långa ben och farsarvet från Eino som höll hög finsk juniorklass i samma generation som fyrfaldige OS-guldmedaljören Lasse Virén. Kondition och fart har aldrig varit något problem under hockeyns försäsongsträning eller på fotbollsplanen, så när politiken kom i vägen för lagidrotten testade han löpning.
– Konditionsmässigt är det lika jobbigt att träna fotboll eller hockey. Jag har lärt mig älska att ta ut mig, att bli trött varje dag. Jag mår inte riktigt bra annars. Sen älskar jag ju tävlingsbiten.
Trodde du att du skulle bli så bra?– Alltså, jag trodde inte att jag skulle vara dålig. Men jag trodde inte att det skulle gå så här bra.
Om du är så här bra efter inte ens 18 månaders träning – kan du inte känna att ”fan, jag skulle ha struntat i hockeyn och fotbollen, jag skulle ha satsat på det här istället”.– Visst hade det varit intressant. Men livet går inte att göra om och hockeygymnasiet var fantastiskt. Fotbollen också, lagidrotten ger ju vänner för livet. Dem vill jag inte vara utan.
Löpning är mer solitärt.– Ja, jag tränar ju alltid ensam. Jag saknar att ha lagkamrater omkring mig fem-sex dagar i veckan.
Gustav Uusihannu är 31 år, i sak ingen ålder på en löpare. Mo Farah var ett år äldre när han tog dubbla OS-guld i Rio och 34 när han vann VM-guld på 10 000 meter i London i somras. Visst, till Farahs höjder kommer han aldrig att nå, men någonstans undrar man ju: Hur bra skulle Uusihannu egentligen kunna bli?
– Nog har jag frågat mig själv det också. Svaret är att jag inte har någon aning och sannolikt aldrig kommer att få veta det. I morgon åker jag till Stockholm och är borta från fem på morgonen till nio på kvällen, så kan man inte hålla på om man ska tillhöra Sverigeeliten. För att kapa minuter på milen måste jag välja bort något, till exempel politiken, och det är jag inte beredd att göra.
Gustav Uusihannu vill utvecklas på andra områden. Han kommer inte att kandidera till en ny period i landstinget – han vill vidare till Sveriges lagstiftande församling. Han har nominerats till en plats på socialdemokraternas riksdagslista av Luleå arbetarekommun, men till syvende og sidst är det socialdemokraterna i Norrbotten som ska fastställa listan nu i november.
– Jag vet inte om jag hamnar på valbar plats, just nu har vi fem riksdagsplatser men det kan ju ändras. Jag vet ju inte ens om jag kommer med på listan.
I kommunvalet 2014 blev Uusihannu krysskung och fick faktiskt flest personvalsröster i hela landet. Om det skulle krävas något liknande för att ta sig in i riksdagen är han beredd igen. Historien har lärt oss att partiet inte alltid ser samma sak som folket.
– Så är det. Bucht hamnade utanför valbar plats, det finns fler exempel. Men jag känner att jag når fram till många människor. Jag gillar valrörelser.
Hur många kryss krävs för att ta sig in i riksdagen? Är det ens möjligt?– Absolut, det gjorde ju Sven-Erik Bucht. Jag vet inte hur många som krävs, men om jag gissar så är det nog runt 5 000. Det beror på hur många röster partiet får totalt, det går inte att säga med säkerhet nu.
Att öka från 4 000 kryss till 5 000 – är det ungefär lika svårt som att sänka sig från 33 minuter till 28 på milen?– Hahaha, nja, det är inte lika tufft. Jag har försökt tänka långsiktigt ända sedan förra valet. Jag har kampanjat runt i alla kommuner, flera varv, och även om jag ställde upp i valet till Europaparlamentet så har jag känt att valrörelsen mot 2018 pågår i fyra år. Jag vågar inte garantera att jag skakat flest händer och haft flest samtal med norrbottningar de senaste fyra åren – men jag kan anta det. På goda grunder.
Varför tror du att du går hem i stugorna?– Jag har fått ett förtroende, folk verkar tycka att jag kan representera dem på ett bra sätt. Kanske är det för att jag är välutbildad.
Eller så är det för att du är så förbannat trevlig.– Hahaha, det vet jag inte.
Äh, du är ju själva definitionen av en välartad gosse. Kan du inte se på dig själv och tänka ”lugn nu, Gurra, ta en eftermiddag i soffan”.– Nog kan jag det. Ibland skulle jag önska att jag kunde gå på krogen som andra och inte lämna banketten för att plugga miljörätt. Men det har blivit sådär, jag har alltid satt upp mål för mig själv, och då måste man leverera.
Det låter lite jobbigt.– Jag har nog lite prestationsångest.
Känner du den pressen på andra områden också?– Ja, kanske, i någon mån. Jag vill vara påläst, jag vill vara kompetent, jag vill leda och ta ansvar. Jag vill alltid, alltid vara förberedd – och det är tufft att leva upp till ibland.
Varför så seriös?– För att det är respektfullt. Ta landstinget: Vi hanterar liv och död-frågor, 250 000 norrbottningar, 8 000 anställda, tillsammans ska vi försöka göra det här länet så bra som möjligt. Det är något fint.
Är det lika fint att ta beslut om att lägga ner akutkirurgin i Kiruna och röntgenavdelningen i Kalix.– Vi fattar många tuffa beslut, men det är bara att vänja sig. Sjukvården förändras oerhört snabbt och utvecklingen går framåt. Vi kan rädda allt fler, allt längre, och det sista svåra beslutet är inte taget än.
Vad säger du till de som är missnöjda med dina och Socialdemokraternas beslut?– Att det bara är att kandidera själv! Men jag ser också att det, framför allt bland unga, inte är attraktivt. Många har också hoppat av.
Vad tror du det beror på?– Det är en tuff miljö. Vissa hotas utifrån, andra tycker att debattklimatet är alldeles för ansträngt och att man har för liten möjlighet att påverka.
Har du blivit hotad?– Nej, inte hotad, men folk har skrivit otrevliga saker. Det var som värst kring EU-valet med Svenskarnas parti, folk sa att jag var landsförrädare och att det bara var finnar och kurder som skulle rösta på mig.
Utanför värmestugans fönster passerar Luleå Hockeys förre sportchef Lars ”Osten” Bergström på promenad längs motionsspåret.
– Ledare jag haft under min ungdom, till exempel ”Osten”, till exempel farsan och Roger Rönnberg, har påverkat mig mycket. De har ställt upp väldigt mycket. Jag kommer att sluta med både löpning och politik någon gång – men engagemanget för barn och unga, för föreningslivet, kommer jag aldrig att släppa.
Ännu en sak som du tar på allvar.– Jag är sjukt seriös! Jobbar man med barn och ungdomar, i synnerhet på kvällstid som jag gör, är man ofta den enda vuxna offentliga företrädaren de möter. Då blir det naturligt att de vänder sig till mig.
Har du sett barn som farit illa?– Ja. Tyvärr. Jag har jobbat med det här sedan jag var 19, det är klart att jag sett en del social misär. Det allra mesta är positivt, Luleå är en fantastisk stad, men en del av mitt hjärta kommer alltid att klappa för dem som växer upp med lite sämre förutsättningar och missas av samhällets skyddsnät. Det finns alltid några.
Men kommer de till fritidsgårdarna?– Ja, det gör de. Och vi kan fånga upp dem där, dessutom behöver jag rent fysiskt inte vara inne på fritidsgården hela tiden. Vi som jobbar med det här har potential att spela en otroligt viktig roll i många ungas liv.
På vilket sätt?– Man pratar ju om maskrosbarn, de som klarar sig trots att de har det svårt hemma. Ofta finns det vuxna utanför familjen som betyder mycket för dem, som är en trygghet och styr in dem på rätt väg i livet. På det sättet hoppas och tror jag att jag spelar en roll, jag försöker verkligen göra det.
Skolan?– Alla har inte sunda värderingar och gränssättning hemifrån. I skolan är de bundna av skolplikt och prestationskrav, men jag kan bara koncentrera mig på att fånga upp det friska. ”Pelle, nu hjälper vi till på det här evenemanget, så vet vi att LSK blir tacksamma och då kanske vi får möjlighet att åka till badhuset”. Det handlar om att skapa bra värderingar, dessutom får många nya kompisar och hamnar i bättre sammanhang än de kanske skulle ha gjort annars.
Jag tänker ju mig att om man säger så till en tjuvrökande smågangster med moppemustasch får man i bästa fall ett ”håll käften, gubbjävel” tillbaka.– Hahaha, så kan det naturligtvis vara. Mycket handlar om kontinuitet. Jag har gjort det här i 14 år, det är klart att jag har nytta av att ha träffat föräldrar och umgåtts med äldre syskon. Det är mycket lättare när relationen redan finns där.
Vad händer om du kommer in i riksdagen?– Då kommer jag inte att kunna jobba som fritidsledare på Hertsön. Men jag kommer aldrig att släppa rollen som ledare för barn och ungdomar.