Det var under världscuppremiären i Ruka för två veckor sedan som Charlotte Kalla drabbades av något som kallas förmaksflimmer. Hon tog sig då i mål som 75:a på tio kilometer klassiskt – med många frågetecken i kropp och själ.
Hon ställde in VC-tävlingarna i Lillehammer, Davos och La Clusaz under december månad. Däremot var det inga problem att träna.
Det har hon gjort – och under helgen var hon tillbaka i tävlingsspåret. Hon ställde upp på två distanser under skandinaviska cupen i Lillehammer och vann båda: fem kilometer fritt och 15 kilometer klassiskt.
– Det har varit superskoj att få göra tävlingspremiär på riktigt. Det känns jätteviktigt att få komma in i tävlingsrutiner, säger Kalla när NSD pratar med henne ett par timmar efter söndagens lopp.
Hon sitter i bilen på väg hem till Sundsvall. Under måndagen går färden mot Saxnäs där hon ska träna fram till jul tillsammans med personlige tränaren Magnus Ingesson.
Vad tar du med dig från loppen i Lillehammer?
– Jag tycker att det har känts bra i kroppen och jag tar med mig att grundformen är god. Det känns som att det flyter på, även om det finns en del att jobba med. Som till exempel återhämtningen, att orka distansen ut utan att drabbas av några svackor.
Kalla är också nöjd över att ha fått känna på tävlingsrutinerna igen.
– Det är inte så att jag har gått in i de här tävlingarna med jättemycket självförtroende. Det är ju så länge sen jag har tävlat. Det är ändå bra åkare med även fast det inte är världscup. Det är bra klass, så det känns kul att blicka tillbaka på två segrar.
Efter det som hände i Ruka, kände du ingen rädsla när du ställde dig på startlinjen?
– Nej, jag har inte känt någon rädsla för att ta i över huvud taget. Jag fick göra ett tufft intervallpass redan på tisdagen efter Ruka, då under kontrollerade former. Det var superbra.
Du känner dig trygg?
– Ja, jag har ju inte känt någonting. Om jag hade haft känningar hade säkert oron varit mer påtaglig.
Den här vintern har Charlotte Kallas tålamod testats rejält. Först i somras då hon drabbades av en överbelastningsskada i bröstryggen och så nu, med förmaksflimret.
– Jag har fått öva mycket på tålamod den här vintern. Jag trivs ju med att kunna planera men jag har fått lära mig att korta mitt tidsperspektiv det här året. Såhär i efterhand är jag tacksam över de erfarenheter jag fick med skadan, att jag redan där fick öva på tålamod. För nu har jag verkligen haft användning av den egenskapen, tålamod.