Han har bott i Risögrund i hela sitt liv. På samma gata, några hundra meter ner, ligger fotbollsplanen han besöker dagligen.
Fotbollsplanen där laget han älskar spelar.
– Jag har aldrig bommat en hemmamatch. Inte en jäkel. Regnet har öst ner men ändå har jag varit där. Den enda giltiga frånvaroorsaken är om jag ligger på sjukhus, säger Leif och fortsätter:
– Men jag följer inte längre med på bussresorna. Jag har varit i Gällivare, Kiruna, Infjärden och på många fler långresor, men nu orkar jag inte längre.
Han tar fram ett svart anteckningsblock som han lägger på köksbordet.
Sedan drar han fram två stora resväskor.
– Sedan 2004 har jag bokfört alla resultat och sparat på matchprogram. Men jag har följt laget mycket längre än så. Utan att skryta tror jag inte att flickorna hade varit i en sån här hög division om jag inte hade eggat upp dem hela tiden.
Besöker man Billerud arena när Assis damlag spelar går det inte att missa Leif. Han säljer lotter, hejar på sitt lag och sprider glädje.
– Efter att jag har sålt alla lotter går jag omkring och hejar på flickorna. Lyfter upp spelarna fast de är trötta. Jag är sådär mjuk och skäller inte, för då blir det tokigt. Det är bättre att säga ”Heja Assiflickorna, kom igen, nåh, nu ska vi börja röra på oss”. Jag säger inget negativt, även om vi förlorat. Då brukar jag säga ”Flickor, vi kommer igen, nog ska ni få betalt för det här”. Man ska inte säga något dåligt, det är det sämsta man kan göra till människor. Då är det bättre att inte säga nånting alls. Det finns en sorg när man förlorat.
När laget vunnit firar han gärna.
– Så fort vi vinner tänder jag en marschall som jag sätter vid vägkanten. Jag tycker inte vi ska gå upp en division för då kommer vi förlora varje match med 7–0. Det är bättre att spela här i ettan så vi får vinna då och då. Det gör alla glada.
När det gäller spelidé tror Leif inte på att försvara sig till poäng.
Han vill se offensiv fotboll.
– Man ska inte backa hem och spela tillbaka utan gå framåt hela tiden. Jag skulle vilja ha mer avslut för det kan ta i stolpen eller ribban och bli en retur. Assiflickorna spelar en hemskt snygg och fin fotboll, men jag vill att de skjuter mer.
Under åren har spelare kommit och gått. Leif har två favoriter som han inte glömmer i första taget.
– Josefin Johansson som spelar med Piteå och i landslaget. Hon kommer härifrån och är något alldeles extra. Samma gäller Alexandra Nilsson som gick till Sunnanå. De var en klass för sig.
Leif kan prata om Assi i timtal och bär med sig klubbmärket vart än han går. På vänster arm sitter tatueringen som är lika självklar som julgranskulorna med fotbollsklädnad som hänger över innerdörren till köket.
– Det är många år sedan jag gjorde den. Oj, vad ont det gjorde. Jag har alltid tyckt att Assi varit ett högtidslag. De har aldrig varit dåliga så det är klart att den ska sitta där, säger han och sneglar ner över armen.
Väggarna i den vita villan i Risögrund pryds av lagfoton, klubbmärken, löpsedlar och klistermärken. Det är som ett museum över klubbens historia.
– Fotbollen har blivit som en sjukdom, men det är en bra sjukdom, för den räddade mig från min alkoholism. Jag har varit nykter alkoholist i åtta år nu. Det är ganska hyfsat i alla fall. Nog finns det ett sug, men man måste vara vrång mot sig själv, säger han och forstätter:
– Jag har slutat med spriten, men jag har ändå kvar namnet, det är det enda som inte går bort. Men hur ska man veta det när man är ung? Det är klart att jag ångrar saker, men det går inte att ändra på nu. Det är tur jag har fotbollen. Den har betytt mycket för mig och hjälpt mig tillbaka. Det är en fin avkoppling och jag pratar med alla jag träffar på matcherna oavsett vem du är.
Leif går in i vardagsrummet och hämtar en brun pappkartong som han ställer på bordet. En vit lapp med tydliga instruktioner sitter fastklistrad. ”Kläder som jag skall ha på mig i kistan när jag begravs".
– Ja, den dagen jag slocknar och lämnar det jordiska livet ska jag klä mig i munderingen och gå ner. Det har jag redan gjort upp med begravningsbyrån. Jag har planerat allt. Jag ska ha en sten där det står Leif Tapani, supporter Assi IF. Jag har ju inga bröder, alla är ju borta, jag är den enda som är kvar i familjen.
Leif berättar i detalj vad som finns i lådan.
– Matchtröja, långbyxor och strumpor. Man får inte begravas med skor, tänk på det. Och kepsen ligger såklart däri. Allt i grönvitt. Inte sviker jag gänget.