Hon har länge tillhört svensk längdskidåknings framtidsnamn, men det stora genombrottet har låtit vänta på sig. Fram till förra helgen. Då hade Lisa Vinsa åttonde snabbaste tid på den avslutande klättringen under Tour de ski och när konkurrenterna låg utslagna i målområdet efter loppet stod 23-åringen från Kiruna mest och skrattade.
– Jag tyckte ju att det var så kul. Jag kom på mig själv mitt i backen med att tänka: "Det är jag själv som gör det här nu". År ut och år in har jag ju suttit i TV-soffan och kollat, säger hon.
Efter den imponerande klättringen slutade Lisa Vinsa på en fin 14:e plats i Tour de ski. En dröm hade gått i uppfyllelse.
– Mitt stora mål inför säsongen var att få åka touren. Jag hade sett fram emot det jättelänge, det var nästan sorgligt när det var över.
Nu siktar hon framåt. SM i Sundsvall i slutet av januari är nästa stora mål och förhoppningsvis några fler världscuptävlingar. Skidlivet leker för Vinsa.
Men vem är hon egentligen, den där spralliga tjejen som är född i Kiruna, bor i Östersund och tävlar för Piteå Elit?
– Jag tror att jag är en ganska positiv person med väldigt starkt vilja. Det gäller nog i ganska mycket, inte bara när det kommer till skidåkningen. Jag är ingen person som vill göra saker halvdant.
Är det något som påverkar ditt vanliga liv?
– Ja, man vill alltid prestera. Mamma och pappa brukar säga att jag var ganska bestämd som barn. Sen växte jag upp med två bröder så det kanske blev så bara därför. Det är inte alltid så lätt att vara enda tjejen, man får lära sig att stå upp för sig själv.
Är det bra med stark vilja som skidåkare?
– Det är nog mestadels bra, samtidigt som det gäller att inte sätta för mycket press på sig själv. Det kan ju lätt bli så när man är en högpresterande människa. Men det känns som att jag har nytta av att jag är ganska glad av mig. Jag är bra på att försöka vara snäll mot mig själv.
Berätta lite mer om din uppväxt i Kiruna.
– Den var bra. Kul att växa upp med två syskon. Det var jag och min tvillingbror Emil och min storebror Johan. Jag och Emil gick skidgymnasiet tillsammans och vi har alltid tränat mycket ihop. Sen har vi en kompis som heter Henrik Fjellborg som också körde för Jukkasjärvi IF, vi tre tränade alltid tillsammans. Det hjälpte nog mig mycket i min utvecklingen. Tempot drogs upp rätt bra när man åkte med dem.
Vad betyder din familj för dig?
– Väldigt mycket. Vad som än händer så har jag alltid en familj som stöttar. De tycker att man är duktig vad man än gör. Jag tror att både mamma (Yvonne) och pappa (Christer) var stolta och rörda under touren. Jag pratade med dem efter loppet och då grät nog båda två glädjetårar.
Vad gör du när du inte åker skidor?
– Jag har pluggat litegrann, några ekonomikurser. Annars så umgås jag mycket med mina kompisar.
Vad streamar du?
– Jag brukar försöka kolla en del på Youtube, lite lättsamma klipp och vloggar. Det gillar jag. Sen gillar jag realityserier, typ "Bonde söker fru" och "Halv åtta hos mig".
Om du fick vara med i en realityserie, vilken skulle du välja?
– Oj, svårt. Jag är ju ingen bonde så det blir svårt med "Bonde söker fru". Jag kanske gör en egen dokumentärserie, "Skidåkare söker man". Hade det inte varit kul (skratt)?
Jo. Verkligen.
– Hmm, det kanske blir mitt nästa drömjobb.
Har du några förebilder?
– Rent skidåkarmässigt är så klart Charlotte (Kalla) en av dem. Hon är en förebild på många sätt, inte bara på grund av de resultat hon presterar. Hon känns som en väldigt sund person med sunda värderingar. Hon är inte rädd att dela med sig och berätta hur hon tänker. Man glömmer bort det ibland, när man umgås med henne, att hon är en av världens bästa skidåkare. Hon känns väldigt mänsklig. Sen har jag också en annan väldigt stor förebild.
Vem?
– Mia Eriksson. Ända sen jag kom med i klubben har hon funnits där och lyft mig massor. Sen när man tänker på hur mycket hon har krigat med skador och ändå kunnat ta sig tillbaka, det gör mig fasen rörd. Jag tror inte folk vet hur mycket hon kämpar och vilken vilja hon har. Det är helt galet. Hon gnäller aldrig. Att hon nu får köra världscup igen, det är jäkligt stort. Jo, jag blir rörd.
Är du en blödig person?
– Jag tror att jag kan bli det ibland. Jag tycker att mycket är väldigt fint. Som till exempel att få vara med på touren, att jag klarar det så bra. Det blir man lite rörd av. Jag blir imponerad av mig själv som tagit mig hit. Det trodde jag inte för något år sen.