Det var i november 2009 som Peter Larsson, då 31 år, från Luleå meddelande att han ämnade lägga längdskidorna på hyllan. Detta trots att OS i Vancouver skymtade i horisonten. Men både huvudet och kroppen sa i från, han hade gjort sitt. När Peter Larsson lade av hade han en imponerande skidkarriär bakom sig, under det tidiga 2000-talet var han en av Sveriges främsta sprintåkare.
– Mina främsta minnen handlar inte så mycket om tävlingsbiten faktiskt. Det är mer den där stunden under våren, sommaren och hösten när man inte behövde känna något tvång att vara på vissa speciella platser. Man kunde bara vara ute och träna och hänga med goda vänner, nästan var som helst. Det var verkligen en förmån, säger Peter Larsson som nu har hunnit fylla 39 år.
Larsson tog totalt sex världscupsegrar (mellan 2002 och 2007) under sin karriär – samltiga i den tyska staden Düsseldorf. Smeknamnet "Kungen av Düsseldorf" hänger fortfarande med.
– Jag har själv aldrig sagt de orden. I alla fall inte i den ordningen, säger han och skrattar.
– Men jag tycker att det är kul. När man är mitt uppe i karriären så tycker man att man vinner för lite, men såhär med facit på hand är jag glad att jag har fått uppleva de där världscupsegrarna. Det känns helt okej.
Vad var det med Düsseldorf som gjorde att du åkte så bra?– Jag vet inte, det var nog flera saker. Jag kunde åka väldigt fort i kilimeter i timmen när det var relativt flack mark, det var en grej. Sen så var det såklart slumen också. Det fanns andra tävlingar när jag var i klart bättre form, men då kom jag bara tvåa. Det är många faktorer som spelar in.
Vad saknar du mest med din karriär?– Det var ju väldigt kul att tävla, men resultaten var egentligen inte det viktigaste. Det var den där jakten på det perfekta loppet som hela tiden sporrade.
Gjorde du det perfekta loppet?– Jag kan ha gjort det på träning, men aldrig på tävling. Men det var värt varenda träningstimme för att nästan få uppleva det.
Nu för tiden bor Peter Larsson med sin familj – fru och två döttrar – i Falun. Han jobbar på Wolksvagen med företagets längdskidsatsning.
– Vi planerar, genomför och syns på många skidtävlingar runt om i Sverige. Det är jättekul. Jag trivs väldigt bra.
Du är kvar i skidträsket alltså?– Ja, det blev så. Det är kul att få vara med och ge tillbaka lite resurser till den sporten som har givit mig så mycket.
Peter Larsson följer fortfarande längdskidåkningen på nära håll.
– Det är ju en del av min arbetsuppgift. Sen kombineras det med ett väldigt stort skidintresse. Jag upplever nog att jag har relativt bra koll på dagens status.
Det svenska herrlandslaget fick inte till några toppresultat den gångna säsongen, något som Peter Larsson noterat och reflekterat över.
– Det herrlandslaget saknar är en eller två stjärnor som levererar kontinuerligt. Hade vi det skulle det ha varit en bra säsong.
Stjärnor som levererar?– Ja, det krävs ju. Under den här säsongen hade herrarna bara fem pallplatser totalt, individuellt. Om Hellner (Marcus) hade kommit upp i den jämna höga nivå han kan vara på, och om Calle (Halfvarsson) gjort sanna sak, så hade vi ju haft ett herrlag som levererar. Sen tror jag inte att det är några större fel på landslagets upplägg även om det kanske behöver uppdateras. Det upplägget har ju fött framgångar de senaste åtta åren. Det kan ju inte bli dåligt över natt.
Vad säger du om damlandslaget?– De är ju jättebra, det är många som levererar. Man kan inte säga annat än positiva saker om dem just nu. Det är superhäftigt och superroligt. Det finns ju ett uttryck att framgång föder framgång. Det ligger verkligen något i det.