I taxin på väg till Hellnerstadion:
”Herregud, folk har ju startat redan. Alla ser så jäkla proffsiga ut. Satans norrbottningar. Men där är ju en hjälplös stackare. Skönt. Kanske är jag inte sämst ändå. Ha ha, han kan ju kan knappt stå på benen. Lycka till, sate. Lycka till.”
På startlinjen:
”Vad i hela fridens namn håller jag på med? Vad gör jag här? Seriöst. Vad tror jag om mig själv? Det här kommer aldrig att gå. Har jag druvsockret? Jodå. Men inget lypsyl, fan. Jag kommer garanterat bli kissnödig. Bara jag inte måste bajsa. Ja ja, jag har ju några servetter i fickan. Det här inte klokt. Vansinne”.
Efter ett par kilometer:
”Okej, det glider inte bra. Men vad folk kör om hela tiden. Hur ska detta gå? Skulle det inte vara matkontroller överallt? Det känns ju som jag har kört två mil redan. Vars är dom? Det skulle ju vara renbuljong och hela tjottaballongen. Jag kommer svimma snart. Undernärd. Törstig. Solsting.”
Första matkontrollen, efter fem kilometer:
”Blåbärssoppa är det bästa jag vet. Det slår till och med cola zero. Åh, så gott. Det här är ju ljuvligt. Helt underbart. Jag älskar solen. Varför har jag inte gjort det här tidigare? Nästa år ska jag köra femmilen tror jag. Det är ju inget svårt. Fattar inte varför folk tjatar om att det ska vara så svårt. Är de slöa eller?”
På väg till andra kontrollen, cirka en mil in i loppet:
”Ska man verkligen låta sina barn somna framför youtube i telefonen? Är jag en dålig mamma? Jag måste läsa fler böcker. Nej, inte är jag så dålig. Jag är ju rolig. Mycket granar här. Undrar vart vi ska fira jul nästa år. Alltså, är det verkligen gott med julskinka? Jag vet faktiskt inte. Man skulle ha Chicken McNuggetts på julbordet. Åh!! Chicken McNuggets!! Varför finns inte McDonald's i Gällivare?”
Utedasset på andra kontrollen:
”Se där, det obligatoriska kungafamiljsporträttet. Det är en för jäkla hurtig familj det där. Ja, vi vet Sofia. Du hade slagit mig med en timme idag. Och du kan tagga ner, Daniel. Träningsfreak. Jag tror faktiskt att det är lika viktigt att tillåta sig att vila ibland. Njuta av livet. Med en påse chips och ett glas vin. ÅH! Chips! I morgon blir det chips och dipp. Snacka om att jag förtjänar det nu. Nytt liv på måndag.”
En och en halv mil in i loppet:
”Alltså folks stjärtar ser ju så himla roliga ut! Kolla, ett päron. Ha ha! Hej hej, apelsinen. Ja, du är så duktig på att köra om. Men din röv är spetsig som en morot. Undrar hur min ser ut. Som en mango kanske. Som ligger ner. Varför lovade jag att jag skulle skriva en krönika om det här? Vad tusan ska jag skriva? Jag är kass. Dundret är stort. Det får bli nåt sånt.”
Matkontroll, 13 kilometer kvar:
”Det går ju bra det här. Nemas problemas. Jag körde ju till och med om en stackare förut. Undrar hur gammal han var. Åtta kanske. Eller tio. Skönt var det i alla fall. Men tur att jag inte gjorde segertecknet. Han kanske hade börjat grina.”
Två mil körda:
”Döden, döden, döden, döden, döden, döden, döden.”
Sista kontrollen, fem kilometer kvar:
”Hit med blåbärssoppan då. Fort!! Fem jäkla kilometer kvar. Jag ser ju ut som hej-kom-och-hjälp i spåret. Ska jag fråga om en skoter kan köra mig tillbaka. Nej, det är ju pinsamt. Jag har ju skrutit så förbannat om det här. Jag måste greja det på nåt sätt. Jag måste!”.
Två kilometer kvar. Hellnerstadion börjar skymta:
”Jag. Pallar. Inte. Jag. Dör. Här. Och. Nu. Jag. Hatar. Allt. Och. Alla.”
Upploppet:
”Kom igen nu, Höjer. Låtsas att du kan. Du klarar det. Försök glida lite också så att det ser ut som att du åker skidor. Orka!”
I bilen på väg ner från Hellnerstadion:
”Lite ont i kroppen nu kanske. Ryggen har dött. Och axlarna är bortdomnade. Tårna känns som att de har blivit överkörda av ett ångvält. Och knäna har blivit slagna med basebollträn. Men annars var det här en toppendag”.