Det var på våren 2013, efter ett ganska misslyckat VM i Val di Fiemme, som Charlotte Kalla kände att hon måste göra vissa förändringar i sitt liv och i sin träning. Hennes goda vän Magdalena Pajala samarbetade sedan ett par år med den mentale coachen Thomas Nilsson från Piteå och höjde honom till skyarna. Kalla bestämde sig för att höra av sig till Nilsson.
– Jag var lite nervös när jag frågade om du ville börja jobba med mig. Jag tror det var Magnus (Ingesson) som förmedlade kontakten.
Kalla tittar på Nilsson och fortsätter:
– Jag ville ju inte bara roffa åt mig av din tid. Jag visste att du hade mycket annat att göra. Men jag visste samtidigt vad du hade betytt för Magda och jag var nyfiken på mental träning, jag ville ta ett grepp om det. Jag blev väldigt glad när du sa ja.
Vi sitter på golfklubben i Piteå. Det är första gången Charlotte Kalla och Thomas Nilsson medverkar i en intervju tillsammans. Det är uppenbart att de blivit tajta de senaste åren. Fyller nästan i varandras meningar.
– Min reaktion när Charlotte hörde av sig? Jag blev nyfiken, säger Nilsson.
Nyfiken på vad?– På vad det är Charlotte, som är så framgångsrik och duktig, går och bär på. Vad funderar hon på? Vad vill hon ha hjälp med? Det var jag nyfiken på.
Kalla och Nilsson bestämde sig för att träffas. Ett möte som blev lyckat.
– Jag kände mig trygg väldigt snabbt och förvånade mig själv att jag babblade så mycket. Det kändes väldigt förtroendeingivande direkt och det är ju en förutsättning för att det ska bli ett bra samarbete, att man kan vara ärlig, säger Kalla.
Berättar du allt för Thomas?– Nja. Inte allt. Men mycket.
Han fyller i:
– Jag ska inte veta allt.
Hon fortsätter:
– Men i de situationer då jag känner att jag behöver stöd och vi hörs, då berättar jag allt som jag vet just där och då. Sen kan det ju vara frustrerande för att jag själv inte vet allting heller. Men efter 45 minuter med Thomas vet jag bra mycket mer.
Börjar du fundera?– Ja, och kanalisera. Så att jag kan reda ut trasslet som är i skallen ibland.
Till en början träffades Charlotte Kalla och Thomas Nilsson ganska ofta. Hon reste lite mer frekvent till Piteå, där han håller till, för att kunna få till ett så pass bra samarbete som möjligt. Nu, när deras rutiner sitter, hörs de ofta på telefon eller via Facetime.
– Det tycker jag är väldigt bra, just att man kan se varandra. Då blir man fokuserad på ett annat sätt, säger hon.
Du har aldrig legat på någon soffa?– Nja, jag har mest suttit i sköna fåtöljer. Det känns som att vi är mer som två kompisar.
Thomas Nilsson är legitimerad psykolog. Innan han tog sig an Magdalena Pajala 2011 hade han aldrig samarbetat med några elitidrottare utan främst jobbat med människor med olika typer av beroenden, som till exempel spel, alkohol eller narkotika.
– Det var i och med Magdalena som jag lärde känna miljön runt skidåkningen på den nivån. Först trodde jag inte att jag skulle kunna något om den, men det visade sig att det där med vardagspusslet fanns där också. Det kan jag. Att ägna sig åt ett yrke som de här människorna gör, i den omfattningen, det begriper jag mig på. Att försöka vidmakthålla beteenden och tankar som gör att man kan gå vidare och utmana sig själv, det kan jag, säger han och fortsätter:
– Sen är inte jag en sån psykolog med en soffa. Det har jag aldrig varit. Jag jobbar helst med människor i deras vardag, ute i spåret, runt tävlingarna. Där saker händer. Det är det som gör det ganska enkelt att jobba med Charlotte, vi har jobbat ganska länge ihop och vi är duktiga på att ha rutiner för hur vi möts och vad vi pratar om. Jag upplever att jag är väldigt nära det som händer Charlotte, i hennes vardag.
Han är noga med att påpeka att han inte bryr sig särskilt mycket om att hon är en elitskidåkare.
– Nej, nej. Jag brukar säga att jag coachar inte elitidrottsmän, däremot utvecklar jag individer. Det är ju inget ovanligt att drabbas av tvivel eller situationer där allting tar stopp, det händer alla. Om en individ mår bra, känner sig själv och är medveten om varför hon gör saker så presterar hon.
Charlotte Kalla nickar igenkännande.
– Det är en väldigt bra beskrivning. Om man tänker tillbaka på de här senaste fyra åren ser jag att det har skett en enorm utveckling hos mig som individ.
På vilket sätt?– Jag vet mycket mer vad jag vill i dag och jag är beredd att prioritera. Jag är mycket mindre förhandlande. Erfarenheten gör att jag kan känna lugnet i magen. Jag önskar att alla skulle få ha en mental coach. Oavsett om man åker skidor, studerar eller vad det nu är för utmaningar man tar sig an.
Du har ju testat mental coachning även innan du träffade Thomas. Vad är det som gör att du känner sånt förtroende för honom?– I början pratade vi mycket om att jag inte skulle belasta mig mer, jag skulle inte ta ansvar för den här resan.
Nilsson:
– Jag är ansvarig för utvecklingen, jag är ansvarig för processen. Inte Charlotte.
Kalla igen:
– Det var inte så att du gav mig hemläxor. Däremot får jag vissa uppgifter, men de jobbar jag oftast tufft med under sommaren och hösten. Inte nu i januari. Det är tacksamt.
Kalla och Nilsson har inte någon speciell dag i veckan som de hörs. Allt är behovstyrt. Däremot pratar de alltid i samband med tävlingshelger.
– Där har vi hittat en strategi så att jag får säga vilka behov jag har inför en tävling. Det brukar handla om att kunna ha fokus på rätt saker, att kunna släppa saker och inte älta. Göra bokslut för att gå vidare och kunna fokusera på nuet. Jag tänker inte på vad som ska hända om fyra veckor eller vad som var i går. Det är mer här och nu, säger hon.
Vad är ditt främsta intryck av Charlotte, Thomas?– När vi träffades de första gångerna så förstod jag rätt snabbt att jag hade att göra med en modig tjej. Man blir inte så duktig på det Charlotte är duktig på om man inte har något slags mod. Men hon vågar också ifrågasätta sig själv och gräva i sina känslor. Det är modigt. Hon är jättemodig vilket gör mig trygg att våga lägga fram och prata om saker som kanske inte alla kan prata om. Det gick ganska fort att bli personlig, att bli privat.
Han berättar hur de ibland gräver i väldigt jobbiga ämnen.
– Hur jobbigt det än är så drar vi i det och vi ger oss inte förrän det är utagerat.
I fjol hade Charlotte Kalla inledningsvis en väldigt tung säsong: Först med en skada under sommaren, sedan med en separation från sambon och till sist ett hjärtflimmer under världscuppremiären i Ruka. Hon tackar den mentala träningen för att hon lyckades komma ut starkare på andra sidan och vinna tre VM-medaljer i Lahtis.
– Vårt viktigaste arbete var nog redan i augusti, när jag blev skadad. Det jobbet vi gjorde då betydde jättemycket i december. Trots motgångarna som kom i Ruka kände jag mig ganska lugn ändå, säger Kalla och Nilsson håller med:
– Jag kände mig aldrig orolig i och efter Ruka, aldrig. Det jobb vi gjorde förra sommaren var på något sätt en vågbrytare. Det hände mycket den sommaren, så många saker som var uppe på bordet som Charlotte inte kunde undvika och som jag inte kunde låta bli att gräva i.
Blir du aldrig förbannad på honom, Charlotte?– Nog kan jag vara frusterad och tycka att saker är jobbiga. Men jag minns det enda löftet du gav till mig när vi började: Det kommer inte att vara lätt, men det kommer att vara värt det. Det var det.