Medan de svenska längd-damerna har levererat stort under OS och plockat medalj efter medalj efter medalj har det gått betydligt tyngre för herrarna. När de skulle få upprättelse under den traditionella stafetten i söndags var skidorna alldeles för dåliga och läget var blytungt.
Men under onsdagsmorgonen vaknade Marcus Hellner och Calle Halfarsson upp med en kanonkänsla i sina kroppar. De for till skidstadion med pigga ben, starka armar och fräscha huvuden. De gick ut på OS-banan och såg ut att leverera.
Marcus Hellner bjöd på den där fristilstekniken som vi vet att han besitter, som han har haft svårt att plocka fram i vinter. Calle Halfvarsson såg ut att ha självförtroende, för första gången på mycket länge.
Ända fram till den allra sista sträckan.
När allt skulle avgöras. När Sverige hade chans på både silver och brons pallade inte Halfvarsson för trycket. Han gjorde ett par taktiska missar på upploppet och gav upp (!) med flera meter kvar att köra. Sverige slutade fyra.
Med den inställningen vinner man inga OS-medaljer.
Jag skulle vilja veta vad som försiggick i Hellners skalle när Halfvarsson slutade staka mitt i medaljstriden.
Jag hade unnat både Hellner och Halfvarsson den där medaljen. Men nu tycker jag mest synd om Hellner. Det var nån på redaktionen som sa: ”Synd att det inte är 15 fritt idag, då hade han tagit medalj”.
Ja, det är synd. Hellner har toppat OS-formen för sent. Nu återstår bara en klassisk femmil och där vet vi sedan gammalt att han inte har mycket att hämta.
Det här var de svenska herrarnas stora chans till upprättelse. Det var nära…
…men slutade med uppgivelse.
Vinnarskallar efterlyses.