Under den gångna säsongen hade jag det på känn, att det var Marcus Hellners sista på den här nivån. Drivet fanns inte där längre. Hungern i blicken. den var borta. Han har längtat hem mycket till sin familj, till Gällivare, till jaktmarkerna och till fritiden.
Men ju längre tiden har gått under våren utan något framtidsbesked från Hellner, började i alla fall jag att hoppas. Kanske han skulle ge VM i Seefeld nästa år en chans trots allt.
Daniel Rickardsson har ju bestämt sig för att fortsätta i landslaget en säsong till. Kanske Hellner ändå skulle göra samma sak.
Men under söndagen kom så beskedet att han väljer att lägga av. Det var inte helt oväntat. Men ändå så trist.
Marcus Hellner hade behövts i det svenska herrlandslaget.
Korrigering. Den Marcus Hellner som vinner Holmenkollensprintar, avgör OS-stafetter och seglar upp för Alpe Cermis hade behövts i det svenska herrlandslaget.
Sanningen gör ont ibland. Men den Hellner har vi inte sett skymten av på något år eller två. Senast jag såg honom glimta till sådär majestätiskt i spåret var nog på stafetten under VM i Lahtis förra vintern, men det var en engångsföreteelse.
Sedan dess har han faktiskt mest sett vilse, och lite less, ut. Kanske har han vetat hela säsongen vart det barkade. Att slutat – eller början på något nytt – var nära.
Nu vill jag hylla Marcus Hellner. Han är en av våra största manliga längdskidåkare genom alla tider. Han har vunnit individuella OS- och VM-guld. Han har defilerat hem segern i två (!) raka OS-stafetter för Sverige och han har, tillsammans med Johan Olsson, burit de svenska herrarna.
Nu orkar han inte längre. Det är förståeligt.
Hellner är en av de roligaste idrottarna jag har haft förmånen att intervjua på regelbunden basis det senaste decenniet. Visst, han svarar bara om han känner för det och han kan vara rätt syrligt irriterad på rösten. Men alltid, på något sätt, med glimten i ögat.
Som förra sommaren, när NSD hade satt en rubrik han inte gillade, så ville han ha den ändrad. Inte nog med det. Han tyckte dessutom att jag gott kunde ringa Aftonbladet och be dem fixa en rubrik på sin sajt också.
Han har alltid bjussat på citat. Alltid uttryckt vad han känner. Aldrig varit rädd att stöta sig med någon eller att vara ärlig. Det ska han ha ett stort tack för. Det finns inte många av den skolan kvar längre.
Nu ska Marcus Hellner jaga hemma i Gällivare. Han ska umgås med frun Anna och döttrarna Maja och Tuva. Han ska köra skoter, hänga med kompisar och bara njuta av livet. Det unnar jag honom.
Men jag lider med Sverige.
Det svenska herrlandslaget står inför enorma utmaningar framöver. Det faktum att Hellner lämnar är ytterligare ett bevis på det.
Vi vet ännu inte vilka som tar över som svenska herrtränare. Men en sak är säkert. Något slags nytänk behövs.
Men det är en krönika för en annan dag.
Nu vill jag bara säga.
Tack, Marcus Hellner. Tack för allt.