Så var dagen kommen, till sist. OS-invigningen är över och spelen kan börja på riktigt. För svensk del kan det bli en kanonöppning. Eller rättare sagt, det bör bli en kanonöppning med damernas skiathlon.
Vi har Marit Björgen, drottningarnas drottning. Vi har Heidi Weng, som aldrig missar pallen. Vi har Krista Pärmäkoski, i bländande form. Vi har Ragnhild Haga, Jessica Diggins, Ingvild Flugstad Östberg och Stina Nilsson.
Men ingen – inte ens Björgen – är en större guldfavorit inför lördagens skiathlonlopp än Charlotte Kalla.
Jag har kollat igenom Kallas senaste världscupsegrar ett antal gånger på SVT Play den här vintern: Rycket från Björgen i Ruka, krossen över Weng i Lillehammer och den imponerande avslutningen i Toblach. Det som slår mig varje gång jag återupplever de här ögonblicken är inte bara den bländande tekniken, det lätta skäret och den imponerande stakningen. Nej, det är blicken.
Charlotte Kalla njuter när hon åker skidor.
Jag har följt henne på nära håll ända sedan OS-säsongen i Vancouver 2010. Jag har sett henne glad, besviken, arg och ledsen. Förbryllad, förtvivlad och förvånad. Men jag har aldrig sett henne såhär harmonisk, jag har aldrig sett henne med större självförtroende. Det kombinerat med en fysisk status utöver det vanliga talar för något riktigt stort i Pyeongchang.
Om inte Charlotte Kalla blir sjuk eller drabbas av ett höghöjdsbakslag kan hon ta två-tre guld. Det är faktiskt sant. I skiathlon är hon favorit, precis som på tio kilometer fritt. Sen har vi sprintstafetten, där hon troligtvis tävlar med Stina Nilsson, som kan bli en riktigt rolig historia.
Jag vet, man ska inte jinxa. Samtidigt har jag aldrig haft förmånen att skriva så här starkt positiva ord om Kalla tidigare. Hon har ofta varit en medaljkandidat – men aldrig lika stor segerfavorit som nu.
Jag sticker ut hakan och säger guldregn.
Marcus Hellner då? Jag blir inte klok på honom i vinter. Han radar upp dåliga resultat, men känns ändå tillfreds på något sätt. Inför OS i Sotji 2014 hade han, minus ett bra genrep, en väldigt tung säsong bakom sig. Det slutade med ett silver och ett guld. Den succén lär inte återupprepa sig. Men man vet aldrig med den gode Hellner. Han kan faktiskt kriga sig till en medalj mot alla odds. Men jag tror i såna fall att den kommer på fredag, på 15 kilometer fritt.