Emma Ribom med Jonna Sundlin efter guldmedaljen i sprintstafett.
Emma Ribom är hemma i Östersund när vi pratar med henne. Hon blev förkyld precis efter hemkomsten från VM och missar världscuptävlingen i sprint i Drammen på tisdag.
– Det var skönt att komma hem också. Jag hade varit i väg i åtta veckor. Så det var rätt skönt att få landa på hemmaplan efter de veckor som varit nu, säger Emma Ribom.
Någon plan för när hon kan vara tillbaka och tävla igen finns inte just nu.
– Vi tar dag för dag. Och försöker vara i nuet och se vart det tar vägen helt enkelt. Men det är klart att det är tråkigt. Det är ett tajt världscupsschema som återstår. Det rinner ju på rätt fort så jag hoppas att jag kan vara tillbaka snart.
I VM i Planica tog hon silver i sprint, guld i sprintstafetten och brons i den långa stafetten och hade ett drömmästerskap.
– Ja, det är mycket glädje och stolthet såklart. Det har varit rätt svårt att smälta och ta in. När man väl är på VM handlar det ju om att hela tiden ladda om för nästa race. Det har varit fint att i efterhand bara försöka få landa det som varit.
Har du smält det?
– Nej, jag vet inte. Jag tror att det får ta sin tid. Jag ska bara försöka njuta av de veckorna som har varit.
Kalixtjejen som kör för Piteå Elit tog sina tre medaljer inom loppet av en vecka.
– Det är full rulle och det är många saker som jag inte hade någon aning om. Sprintdagen är vi hemma halv nio på kvällen och äter vår första riktiga måltid då. Så det blir långa dagar och mycket bakom medaljen som det är lätt att man inte tänker på. Det handlar om att försöka hitta den energin som man kan.
Är det svårast mentalt att ladda om?
– Ja, det är både och. Det blir en fysisk utmaning med återhämtningen. Jag sover inte så många timmar dagen innan en tävling. Jag sov inte så många timmar dagen efter en VM-medalj. Det är mycket att smälta och mycket upplevelser att bearbeta, säger Ribom och fortsätter:
– Men framför allt så är det väldigt mentalt också. Sprintdagen är något som jag har jobbat för så himla länge. Att få lyckas när det gäller som mest är ju stort på alla sätt och vis.
Dessutom är ni fyra svenskar som är först i mål i den finalen.
– Ja, precis. Det är en stor dag på många sätt. Jag tror att man alltid kommer att blicka tillbaka med ett stort leende på den torsdagen.
I tidernas bästa svenska längd-VM blev det fullt med medaljer på Riboms hotellrum. Rumskompisen Ebba Andersson blev VM-drottning, men det dröjde lite innan de faktiskt kunde prata om succén.
– Ja, vi sa det faktiskt att de första dagarna gick vi om varandra väldigt mycket. Jag tävlade och Ebba laddade för sitt lopp. Sen hade jag tävlat och skulle i väg på medaljceremoni. Så vi hann knappt se varandra första tiden på mästerskapet. Så vi skrev lite hälsningar till varandra i lappform.
Vad skrev hon på sin lapp till dig när du hade vunnit sprintsilvret?
– Jo, men jag fick ju en fin hälsning. Vi har upplevt mycket tillsammans så jag tror att hon vet precis vad hon ska skriva.
Förra säsongen blev du en åkare som kunde ta sig upp på pallen. Nu har du klivit in i den yppersta världseliten. Hur är det att uppleva det? Det här är ju en genombrottssäsong till för dig?
– Jag har inte reflekterat så mycket över det. Jag försöker verkligen vara i nuet och hela tiden utvecklas som längdskidåkare. Men utan tvekan så lever jag min dröm nu. Det är någonting som jag har drömt om och haft som mål sen jag var väldigt liten och såg på skidor på tv och under alla åren på skidgymnasiet. Därefter har det här någonstans varit målet: att få fajtas om medaljer på mästerskap. Man får nypa sig i armen. Jag blir så himla tacksam när jag pratar om det. Det är så många som har varit med på resan och som är en del av det. Det är fint, det är jättefint.
När Ribom var inne i VM-bubblan var det svårt för henne att inse vad hon hade gjort. Men i tv-intervjun med Aftonbladet efter den avslutande tremilen i Planica brast det för henne.
– Jag kan säga att jag nog grät stora delar av den eftermiddagen faktiskt. Det var som att hela mästerskapen någonstans hann i kapp mig. Det var som jag sa i den där intervjun att det är svårt att ge sig själv tillåtelse att verkligen njuta av det och inse vad som händer när det hela tiden är nya utmaningar som väntar runt hörnet. Det var rätt stora sådana med två stafettsträckor där det verkligen gäller att leverera. Då har man inte utrymme att vara någon annanstans i tankarna. Då gäller det att vara fullt ut där.