Jenny Larsson Team Ramudden Visma ski classics Långlopp
Det är bara en skidåkare som syns till på Ormbergets skidstadion. Det är 25 minusgrader den här förmiddagen två dagar innan julafton men Jenny Larsson ser ingen anledning till att ligga hemma under filten, trots att hon körde bil upp från sin nuvarande hemstad Östersund till föräldrahemmet i Luleå dagen innan.
För är det någon som är träningssugen så är det den 25-åriga långloppsspecialisten.
Och det har sin förklaring. Men vi kommer till det lite senare för när vi sammafattar Jenny Larssons 2021 så är det en berg- och dalbana som också kan beskrivas som en resa från himmel till helvete.
Vi börjar med att kasta oss tillbaka till lördagen 16 januari 2020. Det är premiär i långloppstouren Visma ski classic med tävlingen La Diagonela över 60 kilometer på hög höjd i de schweiziska alperna. Även denna dag var det riktigt kallt och kvicksilvret kröp ner mot minus 30 grader på vissa ställen i loppet.
Det blev ett lopp där Larsson fick sitt stora internationella genombrott då hon i ensamt majestät krossade övrigt motstånd. I mål var hon hela tre och en halv minut före tvåan, och lagkamraten i Team Ramudden, Lina Korsgren.
– Det var extremt viktigt, speciellt när jag nu sitter med facit i hand, så kan det där loppet verkligen vara skillnaden på att jag orkar fortsätta. Men där fick jag se att jag kan vara på den nivån när jag har en sådan dag då allt klaffar, säger Jenny Larsson.
Även på det sätt hon vann, har betytt mycket för henne.
– Ja, det var väldigt förvånande. Jag aldrig någonsin tidigare haft en sådan där känsla i kroppen, det fanns inget stopp. Det som jag var mest stolt över att jag vågade satsa och gå i väg solo så tidigt och sedan vinna med sådan marginal. Just den där känslan att vinna, det är den jag lever för, säger hon och fortsätter:
– Jag kan gå tillbaka mycket till det där med tanke på att så mycket har gått emot mig nu.
Larsson, som är uppvuxen på Notviken i Luleå och har Luleå Gjutarens IF som moderklubb, fortsatte att imponera under den tidiga våren med bland annat två fjärdeplatser i loppen Jizerksá Padesàtka över 50 kilometer och i det klassiska italienska Marcialonga över 70 kilometer, trots ett fall där hon tappade mycket tid.
– Det var skönt att visa att segern inte var en engångsgrej. Nu kunde jag visa att jag kunde ligga i toppen över tid.
Livet lekte och Larsson fanns med i toppen av den totala ställningen i långloppscupen. Men sedan vände allt och det gjorde det i den tävling som 25-åringen hade sett fram emot mest – Vasaloppet. Ju närmare Mora hon kom blev domningarna i handen allt värre.
– Det blev att jag belastade min händer för mycket. Eftersom jag har haft problem med min axel och bröstrygg tog jag i på fel sätt, det är en väldigt extrem belastning vi har när vi gör så ensidigt jobb så ofta och så länge, säger hon.
Efter sju sorger och åtta bedrövelser kan nu Jenny Larsson ta ordentliga stavtag igen.
En besviken Larsson gick i mål som åtta i Mora och kroppen hade börjat säga i från. Sedan den där första dagen i mars har skadan i handen hållit henne i sitt grepp och vägrat ge med sig. Men trots det ställde hon upp i det efterföljande Vålådalsrennet över 54 kilometer.
– Man är alltid "Vasabakis" men jag var extremt sliten efter Vasaloppet och sedan smällde det bara till i Vålådalsrennet, säger hon.
Hon tog sig med nöd och näppe i mål med sin bortdomnade högerhand men slutade dock tia och i efterhand kan hon själv känna att hon borde dragit i handbromsen tidigare.
– Jag kände att jag ändå var i ett "flow" och livet lekte. Då känner man inte efter så mycket och det är klart att jag inte lyssnade på kroppen.
Efter den tävlingen avbröt hon säsongen men slutade trots det sexa i totalcupen.
Sedan dess har det handlat om att försöka få ordning på handskadan och det har handlat om motgångar, bakslag, olika diagnoser från massvis med olika läkare, operation, smärta, ovisshet och i viss mån uppgivenhet.
Jenny Larsson Team Ramudden Visma ski classics Långlopp
Efter en första röntgen kunde man slå fast att det inte handlade om någon fraktur. I stället ställdes diagnosen en senskideinflammation i handleden som berodde på ensidiga rörelser med hand och tumme. Ordinationen blev att helt vila från träning med stavar. Men i juni månad började Larsson bli frustrerad eftersom vilan inte hjälpte henne.
Några månader senare var frustrationen än mer påtaglig men det fanns dock ett hopp om att läkarna hade hittat rätt. Efter en ny magnetkameraundersökning upptäcktes nämligen en ny ännu inte upptäckt skada. Det handlade om en förslitningsskada på en led inne i handen som orsakats av staven.
Ordinationen den här gången blev kortisonspruta. Dock hade det nu gått ett halvår sedan Vasaloppet och smärtan vägrade ge med sig och Larsson kunde fortsatt inte träna på varken rullskidor eller rullband.
Efter det började hon smyga igång med lite träning men ganska snabbt märkte hon att smärtan i handen kom tillbaka. I slutet på oktober genomförde hon en operation i handen på idrottsmedicin i Umeå. Det var inflammation på flera ställen i handen som dessutom hade blivit kronisk. Handkirurgen rensade upp och efter en kort vila efter operationen kunde Larsson komma igång med träningen relativt snabbt.
Men det slutade inte där. Efter några veckor svullnade handen upp och smärtorna kom tillbaka. Då tog hon kontakt med Lars Lundgren på Hermelinen i Luleå, för att be om råd. Efter att Lundgren fått se en bild av skidåkarens svullna fingrar var Lundgrens drastiska råd:
– Han bad mig ta kontakt med en reumatolog, säger Larsson.
Sjukgymnast Lars Lundgren på hermelinen i Luleå var den som tyckte att Jenny Larsson skulle behöva träffa en Reumatolog.
Nu, två månader efter det känslosamma mötet med reumatologen i Östersund, är hon tillbaka i träning.
– Det låter så otroligt sjukt att jag skäms över att ens säga det, att skadan är av reumatisk orsak. Nu handlar det om att hitta rätt i min medicinering och därefter så brukar det oftast gå bra, men tyvärr var vi ute för sent på det spåret, säger hon.
Hur kändes det att ta emot det beskedet?
– Jag tyckte absolut det var jobbigt eftersom ordet reumatism låter så väldigt allvarligt och sjukt. Men reumatologerna som har hjälpt mig i Östersund är extremt duktiga och har en bra dialog kring det hela, säger hon och fortsätter:
– Samtidigt känns det på ett sätt skönt att ha fått ett besked. Det är ju det jag har varit ute efter hela tiden, nu har jag äntligen fått en förklaring.
Finns det reumatism i din släkt?
– Ja, det gör det. Men jag har mått så bra överlag så det är väl kanske därför jag har väntat med att gå på det spåret.
Nu är det full fokus på att bli helt återtälld i handen, inte att det ska gå fort i skidspåret.
I och med att Jenny Larsson inte tillhör något landslag utan bara ett stall i långloppscirkusen, har hon inte haft tillgång till någon specifik läkare eller sjukgymnastteam.
– Det svåraste har varit att det legat så mycket ansvar på mig. Jag har inte direkt fått en jättetydlig riktlinje att gå efter från läkare och fysios. Det har varit en jobbig insikt, jag har många goda vänner som är i längdlandslaget och visst kan jag bli lite avundsjuk på de resurser de har, säger hon.
Att sköta alla läkarkontakter själv är något som har tärt på henne under sommaren och hösten.
– Det hade sparat så mycket energi för mig. Jag har varit halvt slut bara av att fundera, ligga på och vara spindeln i nätet. Det har varit extremt uttröttande.
Jenny Larsson Team Ramudden Visma ski classics Långlopp
Frustration, i kombination med dåligt tålamod och ovisshet, har fått 25-åringen att fundera en hel del. Inte alltid så ljusa tankar om sin framtid som skidåkare.
– Jag har i tanken haft väldigt bråttom med att komma tillbaka redan från i mars månad och det är kanske en del i att jag sitter där jag sitter i dag. Jag har helt enkelt varit för dålig på att låta det läka ihop fullt ut, säger hon och fortsätter:
– Samtidigt är jag väldigt stolt. Det har varit en häftig insikt att jag har en sådan stark vilja att komma tillbaka och hur mycket jag tycker om det jag gör.
Har det funnits någon rädsla att det kan vara över?
– Ja, det har seglat upp som min största farhåga att tvingats avsluta elitkarriären på grund av skada och inte på mina egna premisser. Men sedan har det också varit en stor sorg att inte kunna göra det man älskar varje dag, hela ens vardag har vänts upp och ner, säger hon.
Men trots alla motgångar kan hon ändå ta med sig något positivt från allt elände som varit.
– Ja, det håller jag med om. Dels har jag fått ett annat perspektiv som gör mig till en bättre människa, dels är jag också övertygad om att jag kommer bli en bättre skidåkare i framtiden när jag fått bukt på det här. Jag har lärt mig så mycket om mig själv av det här.
Jenny Larsson Team Ramudden Visma ski classics Långlopp
Efter mötet med reumatologen sattes det in ny medicinering i form av en starkare kortisonbehandling i tablettform som tas dagligen. Nu är hon igång med träning med både skidor och stavar och det går successivt framåt, även om hon måste lyssna på kroppen och försiktigt ta steg för steg.
– Självklart är jag orolig för bakslag, men jag gjorde en ny magnetkameraundersökning för bara ett par veckor sedan och den visade en väldigt god regress i alla senor och alla inflammationer där. Det jag är rädd för är väl att jag ska tappa tålamodet igen och köra på för hårt.
Långloppssäsongen har dragit igång men Larsson vill inte sätta upp något datum för när hon kan vara tillbaka.
– Jag sitter ganska lugn i båten och har kommit till insikt att det kanske inte blir några tävlingar den här säsongen, men då får det vara så. Men samtidigt hoppas jag så klart.
Jenny Larsson kör för Team Ramudden i långloppstouren Wisma ski Classic. Nu vågar hon försiktigt titta framåt efter skadeeländet i handen.
Hur gick det då i ensamheten i spåret i den bistra kylan på Ormberget två dagar för julafton?
– Det gick okej. Det var inte helt smärtfritt men det var inte den här smärtan som bara stegrades allt eftersom som det har sett ut tidigare. Det gäller bara att fortsätta och att hitta rätt belastningsnivå för alla senor i handen, säger Jenny Larsson.
Men att Jenny Larsson numera kan ta ordentliga stavtag, det är något som bådar gått inför framtiden.
Glädjen att vara tillbaka i något sånär ordinär träning betyder mycket för Jenny Larsson.