För er som har missat det, så är femmilen i Holmenkollen inställd nästa vinter. Anledningen är att samma distans körs bara någon vecka tidigare på VM i Trondheim, och åkarna pallar tydligen inte två så långa lopp så tätt inpå varandra.
Det har inte tagits några slutgiltiga beslut om femmilens vara eller icke vara på världscupen åren därefter, men med tanke på att det väntar både OS och VM 2026 och 2027 är risken väldigt stor att vi har sett det sista av den anrika femmilen i Holmenkollen. Ett lopp som kördes för första gången för 124 år sedan och som lockar nästan 30 000 åskådare. Bakom Vasaloppet den största och mäktigaste skidtävlingen som finns.
Att avlägsna ett sådant prestigefyllt monument från världscupen för gott skulle vara en rejäl spik i kistan från det internationella skidförbundet (Fis).
Efter en rad märkliga åtgärder de senaste åren är man redan på väg att köra längdskidåkningen i botten. I jakten på nya tittare har man valt att offra den gamla och trogna publiken, bland annat genom att göra masstarten till norm. Skälet är att det ska vara enkelt att hänga med när man sitter framför TV:n, men det blir många gånger så mycket tråkigare. Framför allt på alla dessa lättåkta, korta banor som inte håller måttet.
Femmilen i Holmenkollen är också en masstart numera, men här är det inte lättåkt på något sätt. Här är det brutala klättringar, kniviga utförsåkningar och bäddat för att bäste man – eller kvinna – ska vinna. Precis som Frida Karlsson och Johannes Hösflot Kläbo gjorde i helgen.
Den som vinner i Holmenkollen är bäst, helt enkelt. Frågar du åkarna är det här loppet det största du kan vinna, efter VM och OS.
Ändå ska det bort.
Varför inte flytta femmilen i Holmenkollen några helger nästa säsong, eller höja prispengarna? Varför inte ge 200 världscuppoäng för en seger här i stället för vanliga 100? Då tror jag nog inte att det skulle vara så övermäktigt att köra två femmilar inom loppet av ett par veckor. Långloppsåkarna klarar ju det galant.
Jag älskar längdskidåkningen men börjar blir riktigt orolig för sportens framtid. Det känns som att den hackas sönder lite mer för varje säsong.
Tour de ski är ett annat exempel på något som Fis kapat, sågat och filat ned till oigenkännlighet. Droppen blev när den avslutande jaktstarten blev till en masstart och all magisk spänning i den sista avgörande klättringen försvann.
Sedan har vi det här med TV-rättigheter. Det diskuteras flitigt vem som ska ha rätten till världscuptävlingarnas sändningar.
Det enda jag förstår fullt ut i den frågan är att det i alla fall inte är vi som följer tävlingarna slaviskt. Det spelar ingen roll om vi betalar 4 000 kronor om året för att ha tillgång till alla tävlingar i Viaplay. Efter 48 timmar på streamingtjänsten är loppen puts väck, då enbart minnen att vårda i ditt inre.
Så om du vill se om Frida Karlssons bragdlopp från i lördags måste du sno dig på. Om det inte redan är för sent när du läser den här texten, så är det snart det.
Men när allt känns mörkt finns det ljuspunkter att ta tillvara på. Världscuptävlingarna i Nordamerika till exempel. De var en succé på alla tänkbara vis och kan förhoppningsvis leda till ett större intresse för längdskidåkningen på andra sidan Atlanten.
Det behövs. Speciellt när intresset i både Norden och Europa sätts på alltför stora prov.