Johan Häggströms föräldrahem är Norrbottensgård i Lilla Lappträsk norr om Kalix.
Det känns som en av de första bra vinterdagarna. Det är minus tio och en dryg timme kvar innan det börjar bli mörkt den här lördagseftermiddagen.
Vi är några mil norr om Kalix och här är snön nästan på plats. Det saknas lite vitt på träden och på marken innan vinterlandskapet sitter ihop. Nu blir det grusväg. Tomterna är stora och rejäla.
De flesta som har följt längdåkningen de senaste åren har hört namnet Lilla Lappträsk och vet kanske att det är landslagsåkaren Johan Häggströms hemby.
Nu är vi snart där. Byn består av sju bebodda hus. Vi svänger vänster och sen är det bara att rulla nerför backen.
Johan Häggström öppnar ytterdörren till Norrbottensgården med den röda, härliga och ganska nymålade färgen.
Piteå Elit-åkaren bor i Östersund, men är hemma på familjegården några dagar innan säsongen ska starta. Även hans systrar Lisa och Emma är på besök. Syskonen fick tidigt hjälpa till med sysslorna på gården.
– Jag har aldrig har varit på något dagis eller sådant. Om pappa var ute i skogen hängde man med ut så fort man kunde gå. Så man har fostrats in i att jobba och att det behövs göras saker och ting. Det tror jag har varit bra för idrottskarriären också. Man har gjort jobbet och fått den arbetskulturen som det blir att vara på en gård, säger Johan Häggström.
Vad var det första du fick hjälpa till med?
– Det var nog allt möjligt. Men det kanske var traktorerna som lockade först. Att köra traktor och börja ploga.
Han var sex eller sju år när han körde traktor första gångerna.
– Jag hade inget traktorkort, säger han med ett skratt och fortsätter:
– Det var ju tidigt man började. Det var när man nådde pedalerna. Det var nästan att man stod upp och gasade och styrde.
Det finns ett Stora Lappträsk också. Det är grannbyn byggd kring den större sjön. De sju husen i Lilla Lappträsk ligger nära den lilla sjön med samma namn.
Häggströms föräldrar Stig och Berit driver mjölkgården. Det är en mindre gård med 38 mjölkplatser och lite skogsmark.
– Det är ju en granngård här uppe. De hade en grabb som var lika gammal som jag. Det var ju nästan tävling. Vem som skulle först kunna köra traktor och sånt, säger Häggström.
Vann du den kampen?
– Jag var ju några månader äldre än han också, då hade jag lite försprång i växten och allt sånt. Men jag kommer ihåg att man jämförde. Nu har jag kört med skopan. Det hade han inte gjort.
Gillade du att köra traktor upp i åldrarna också?
– Ja, man har alltid fått hjälpa till. Det är kul. Så det är inga problem att köra fortfarande. Man hinner inte lika mycket längre när man är borta så mycket. Men det händer ju att man är hemma. Då passar man ju på att köra. För det finns ju alltid saker att göra i ett jordbruk, säger han och fortsätter:
– Man får ju nästan dåligt samvete ibland. När man ligger och ska vila mellan passen.
Att växa upp på en bondgård har gjort att Johan Häggström tidigt förstod att ska man lyckas måste man arbeta hårt. ”Mamma och pappa jobbar ju varje dag. Då ser man var nivån ligger också. Ingen sitter inne och väntar på att någon annan ska göra det”, säger han.
Inför förra säsongen petades 31-åringen från A-landslaget. Men han tog sig tillbaka efter en sommar och höst där han var utanför den blågula landslagstruppen.
I det fina och rymliga köket pratar han om att nu under en mästerskapsfri säsong blir de totala cuperna huvudmålen.
– Att ta sig så högt upp som möjligt i något individuellt lopp är ju alltid något som smäller väldigt högt. Att ta sig upp på den där världscuppallen igen är något som ändå driver en.
Vad är en bra placering i sprintcupen för dig?
– Det är att vara topp fem till topp tio. Det ska vara rimliga mål. Att säga att jag ska vara på pallen är extremt tufft. Det är många duktiga som är där uppe.
Vi har druckit upp kaffet och går ut för att ta bilder. Siktet är inställt på ladugården, men först visar Häggström lite mer av tomten. Här fixade han själv ett skejtspår till sig och systrarna när barnen ville träna längdåkning på hemmaplan.
Men vi kommer inte att få se Johan Häggström som bonde efter skidkarriären. Men när han var yngre tänkte han bli det.
– Sen när jag började på skidgymnasiet, då har jag bara tankar på att bli så bra som möjligt. Jag har studerat lite mot att bli civilingenjör. Det hade jag nog inte studerat om jag hade funderat på att ta över ett jordbruk. Det är ju ett fint ställe att bo på och allt sånt. Men jordbrukare eller mjölkbonde, det kommer jag inte att bli i alla fall.
Vi går in till korna och väcker nog en del av dem. Efter lite råmande och många undrande blickar börjar Häggström klappa den nyfikna lilla tjurkalven som bara är tre veckor gammal.
Eftersom han inte är på gården så många dagar på året har inte så nära kontakt med korna längre.
Men du hängde lite med kalvarna när du var liten? Du kunde ta ut dem i hagen?
– Ja, lite grann var det. Men det var mest att man var med och gav dem mat. Tog hand om dem så att de också mådde bra. Det var väl mer med hundarna och katterna man hade en speciell relation.
Ut på gården igen. Luften är frisk, friden total den här lördagen när ljuset börjar sänka sig. Johan Häggström säger att han inte har tänkt så mycket på vad det har gett honom att växa upp på en bondgård.
– Men det är ju klart att det är fostran till det här med att arbeta. Att man gillar att ta tag i saker och få saker gjort. Det är det ju hela tiden här hemma. Att man ska göra sina sysslor och det kommer ju garanterat att gynna en både i idrottslivet och arbetslivet sen också. Det är ju något man verkligen uppskattar i allt man har lärt sig också. Det är en så bred utbildning att vara på hemma på ett jordbruk. Både med maskiner, verkstäder och djur. Så det är mycket man har lärt sig att göra som kommer till nytta i olika former.
Johan Häggström hoppas på en bra placering i sprintcupen. I bakgrund syns hans lillasyster Lisa som också är hemma på besök den här dagen.