Dagarna innan stafetten handlade det mycket om ett svenskt VM-guld.
Dagen efter är precis som det är sagt dagen efter.
Therese Johaug kallades för feg när hon inte tog sista sträckan.
Frida Karlsson gick ut och menade att affärerna skulle stängas och tågen stå still i Sverige.
Ja, jag var väl en dem som utmålade Sverige som favoriter till att vinna VM-guldet.
Men så var det ju också.
Det var inte heller Norge som såg till att Sverige blev sexa utan något helt annat.
Att det gick så tungt för Sverige beror ju på andra saker än hur motståndarna presterade.
Efter målgången så var det såklart molokna svenska åkare – men Anders Byström måste kunna ta ett nederlag så är det bara. Att gå ut och kalla Heidi Weng för osportslig för att hon jublandes tog sig till intervjumikrofonen hos NRK luktar lite dålig förlorare.
Givetvis är det bättre att vara en dålig förlorare än en dålig vinnare.
I det här fallet tycker jag inte att Wengs uppträdande var ett prov på dåliga vinnare.
Norge stora glädjeyttringar är givetvis ett bevis för att Sverige verkligen satt press på Norge när det kommer till damskidåkning. Sverige ska ta den norska euforin med en känsla av smicker.
Att fallet blev stenhårt handlade om att Sverige själva hade klättrat högt uppför berget som man sedan i fritt fall tog sig nedför.
Det känns med facit på hand som om att Sverige bjöd på gratis tändvätska till det norska laget – men det var som sagt inte därför Sverige blev sexa.
Det tråkigaste med detta är att det finns en risk i att stafetten var Charlotte Kallas sista internationella mästerskapstävling.
Givetvis hoppas jag att så inte var fallet.
Det vore förödande tråkigt om hon skulle avsluta sin fantastiska karriär med detta.
Med de skidorna under fötterna.
Kalla är en vinnarskalle utan dess like och därför led jag lite extra med henne under och efter hennes sträcka. Samtidigt kom tankarna redan under hennes sträcka att det här kunde vara slutet.
Jag hoppas att hon själv inte tillåter att hennes karriär slutar med en riktig skitdag i spåret.
Nästa år väntar OS i Peking om inte pandemin fortsätter sätta käppar i hjulen för världen.
Charlotte Kalla kan nästan inte få en sämre uppladdning inför OS än vad hon fick inför VM.
Därför hoppas jag att hon ger det en chans till – eller i alla fall en sista chans.
Riitta-Liisa Roponen var igår 42 år när Finland tog bronset – Charlotte Kalla är 34 år när OS avgörs.
Till slut.
Grattis Norge.