Vi börjar väl med det positiva. Piteå Elits Jonna Sundling hade inget att hämta i monsterbacken, men blev ändå totalfemma på touren. Det är imponerande och visar vilken hög klass hon håller som åkare, både i sprint och på distans.
Detsamma gäller naturligtvis Linn Svahn, som slutade sexa. Det är tydligt att den avgörande klättringen har alldeles för stor betydelse i sammandraget när en åkare som tagit tre etappsegrar är chanslös på pallplatserna.
Däremot är Frida Karlssons avslutning en besvikelse. Hon hade ett drömläge inför sista dagen, men fick inte till klättringen i år heller. Både Heidi Weng och Kerttu Niskanen susade förbi svenskan i totalen som fick nöja sig med en fjärdeplats.
Tack och lov vann rätt åkare i alla fall.
Jessie Diggins är den solklart bästa skidåkaren på damsidan just nu, och jag måste erkänna att det var skönt att hon inte blev omsprungen i totalen av en back-specialist (läs Weng) den sista dagen. Det hade inte varit rättvist.
I herrklassen var Harald Östberg Amundsen överlägsen och hade inga problem att ta över favoritskapet när Johannes Hösflot Kläbo kastade in handduken på grund av sjukdom. Också helt rätt segrare.
Men oj, vilket antiklimax det är att följa den avslutande klättringen numera. Att ersätta jaktstarten med en masstart uppför Alpe Cermis måste vara ett av de största felbeslut som internationella skidförbundet (Fis) någonsin har tagit.
Spänningen i totalstriden försvinner helt med det här konceptet och det är svårt att hänga med i vad som sker i toppstriden. Speciellt när grafiken i TV-rutan är under all kritik. Varför i hela fridens namn låter man inte den aktuella tourställningen ligga konstant som en bildruta på skärmen?
Nu var det stört omöjligt att hålla koll på sekunderna, i stället fick man försöka gissa hur mycket som skilde mellan exempelvis Niskanen, Weng och Karlsson.
Inget ont om duktiga klättrare som Sophia Laukli och Jules Lapierre, men nog vill åtminstone jag att den som går i mål först efter klättringen är den som vinner touren.
Det här är inte en förändring till det bättre.
Den magi vi fick uppleva när Charlotte Kalla jagade i kapp och förbi Virpi Kuitunen i backen 2008 är tyvärr som bortblåst.