Jag sitter och funderar på om vi har upplevt något liknande tidigare. I Sverige, absolut inte. Någon annanstans? Ja, det ska vara i Norge i sådant fall.
Jag syftar naturligtvis på vårt svenska damlandslag i längdskidåkning.
Det landslag som har lekt med konkurrenterna i början på säsongen och vunnit samtliga tävlingar. Det landslag som inte är beroende av en eller två fixstjärnor. Det landslag som dessutom är fyllt av Piteå-åkare.
Och det landslag som stukats av covid – men som ändå ser ut att komma till start som stora favoriter i helgen.
För ett par decennier sedan, när jag började följa längdskidåkning på allvar, var det de svenska herrarna som lockade. Per Elofsson, Mathias Fredriksson och Anders Södergren var mina första idoler i skidspåren.
På damsidan hände det inte mycket spännande, i alla fall inte om man tittade med blågula glasögon. Visserligen skördade vi framgångar i sprint genom Lina Andersson, Anna Dahlberg (nu Olsson) och Emelie Öhrstig, men på den tiden var sprint inte så glammigt. Det var ett nytt påfund, som inte alls räknades i samma tjusiga kategori som distanstävlingar.
Då kunde man fortfarande höra den något äldre generationen drömma sig tillbaka till ”Billans” tid, och suckandes konstatera att det kommer dröja lääänge innan vi får se något liknande igen.
Men samma år som Marie-Helene ”Billan” Westin vann sitt sensationella VM-guld på 20 kilometer fristil i Oberstdorf föddes ett litet flickebarn i Tornedalen.
Året var 1987, flickan fick namnet Charlotte Kalla och resten är historia.
Hon skulle bli Sveriges främsta vinterolympier genom tiderna, 22-faldig VM- och OS-medaljör – och vändningen för svensk längdskidåkning på damsidan.
Kalla banade väg för åkare som Anna Haag, Ida Ingemarsdotter och Stina Nilsson. Men deras framgångar till trots var hon ändå alltid det stora svenska hoppet. Den som genom nästan hela karriären bar det svenska damlaget på sina axlar. Hon var fixstjärnan, idolen, affischnamnet och åkaren som ett helt mästerskap kunde hänga på.
Nu är allt annorlunda.
När vi följer världscup, VM och OS idag står det alltid minst en svenska på start som kan vinna tävlingen. Det spelar ingen roll om hon heter Karlsson, Andersson, Sundling, Svahn, Ribom, Ilar, Hagström eller Dahlqvist. Det finns alltid någon blågul åkare som kan vinna.
Det här är en gyllene generation utan like och något vi aldrig har varit i närheten av att få uppleva i Sverige tidigare.
Det enda damlandslag som i min mening kan mäta sig med detta svenska är Norges under Marit Björgens och Therese Johaugs storhetstid. Då var det de som vann allt.
Samtidigt gäller det att försöka njuta av det vi får uppleva just nu, för det är ganska lätt att bli fartblind, bortskämd och besviken om det inte blir svenska segrar.
Jag ska erkänna att jag lite kan sakna den där känslan jag fick när Charlotte Kalla vann ett världscuplopp eller tog medaljer på VM och OS. Det kändes så stort, så bragdartat och så glädjefyllt.
Tyvärr försvinner lite av den där magin när segrar och pallplatser är det enda som räknas.
När det plötsligt finns massor att förlora.
Med det sagt. Har du vägarna förbi Gällivare i helgen? Ta då en tur till Hellnerstadion och se världens bästa landslag.
Så länge covid 19 inte har allt för stora sista minuten-planer har du chansen att få uppleva något unikt.
Så njut.