Jag lyssnade på Radiosportens dokumentär om den norske skidkungen Petter Northug häromdagen. Mannen som var fruktad i spåret med sina extrema spurtegenskaper och som hade en unik vinnarskalle. Han vann alla typer av lopp på de mest spektakulära sätt, och blev stor hjälte i Norge.
Men han hånade också sina konkurrenter, framför allt de svenska, och gjorde allt han kunde för att trissa upp en hatstämning. Han försökte gång på gång att skapa ordkrig med Marcus Hellner, Emil Jönsson och Calle Halfvarsson, med blandade resultat. Det var så han växte som åkare.
Northug ville bli älskad i Norge och hatad i Sverige. Och det blev han. Så till den milda grad att han tvingades ha polisbeskydd när han skulle tävla på svensk mark efter VM i Holmenkollen 2011.
Nu förespråkar jag naturligtvis inte hat och hot, men jag erkänner villigt att jag saknar de där känslorna som Petter Northug framkallade.
Det var mycket tack vare honom som svenska folket skrek, hoppade och svor framför sina TV-apparater.
Att se en svensk förlora mot Northug var förkrossande, samtidigt som det omvända var euforiskt och himlastormande.
Ja, ni ser på mitt överdrivna användande av superlativ vad längdskidåkningen gjorde med åtminstone mig på den tiden.
Jag vill så gärna känna lika mycket nu, när jag följer sporten som jag älskar så. Men kan inte riktigt.
Hur bra Jessie Diggins än är så får hon inga svenska skidfans att slita sitt hår i förtvivlan. Harald Östberg Amundsen är fantastisk, men få utanför Norge skulle känna igen honom på stan.
Detsamma gäller för Victoria Carl, Erik Valnes, Kerttu Niskanen och Rosie Brennan. De är alla väldigt duktiga skidåkare som betyder mycket för intresset i sina respektive nationer, men några större profiler är de inte.
Inte ens sportens suverän Johannes Hösflot Kläbo skapar några vidare känslostormar.
Men det finns en åkare som bryter trenden.
Kristine Stavås Skistad.
Den norska sprintkanonen, som slog igenom stort efter VM i fjol, använder samma taktik som Petter Northug.
Hon är helt öppen med att hon älskar att slå svenskor i spåret. Hon har noll intresse av att bli kompis med sina motståndare och för några veckor sedan sa hon till norska NRK att hon undviker att prata med sina svenska motståndare: ”Jag tror inte på att bli vän med mina fiender”.
Hon har pikat Frida Karlsson på sociala medier och lägger ut bilder när hon går i mål framför ett koppel chanslösa svenskor.
Kristine Stavås Skistad är inte bara en fantastisk sprintåkare. Hon är dessutom en gudagåva för längdskidåkningen.
Efter Tour de Ski-sprinten i lördags, när Linn Svahn hade spurtat ner Jonna Sundling, kom en granne fram till mig på gården med ett förnöjt leende och sa: ”Herregud så skönt att de spöade den där långa norskan”.
Det var liksom det viktiga i kråksången att norskan besegrades. Inte att det blev svensk seger.
Efter en vilodag på Tour de Ski väntar nu en ny sprint. Kristine Stavås Skistad har inget att göra med den totala toppstriden och kommer till och med att lämna touren efter onsdagens etapp.
Men det spelar mindre roll. Först ska hon göra allt i sin makt för att spöa svenska åkare.
Och samtidigt skapa ett känslosvallande, välbehövligt intresse för sporten. I alla fall i Sverige.
Till sist. Ebba Andersson väljer att avbryta touren, mycket på grund av den covidinfektion hon drabbades av inför. Nu återstår ”bara” två Piteå-åkare med chans på riktigt bra placeringar i totalen, Emma Ribom och Jonna Sundling.