Charlotte Kalla har byggt både skidkarriär och sin roll som nationalälskling på en enda sak: Sin fruktansvärda, fantastiska skejtåkning. Men för ett par år sedan ledsnade hon på att vara så mycket sämre i klassiskt och ställde om sin träning för att bli bättre.
Det fick konsekvenser som hon inte riktigt räknat med.
För medan Kalla tränade sin klassiska teknik blåste hennes konkurrenter om henne – i fri stil. Så inför den här säsongen ryckte Kalla och tränaren Magnus Ingesson på axlarna, ödslade inte fullt så mycket kraft på det klassiska och gick tillbaka till fristilsfokus.
Nu åker hon plötsligt bättre än någonsin – i klassisk stil.
Det hela är både logiskt och ologiskt. Kalla är i grund och botten faktiskt en hyfsad klassisk åkare, men när hon stressar upp sig och – tänker jag mig – pressar sig själv för att visa att träningen gett resultat blir det kacka av allt ihop. Nu, när hon inte längre har så stort fokus på klassisk förbättring slipper hon också hjärnspökena. Inför årets säsong har hon dessutom börjat samarbeta med en mental tränare igen och det verkar också ha gett resultat.
Kalla framstår som så mycket lugnare, så mycket tryggare och så mycket gladare – då visar hon också upp resultaten.
Jag har suttit på den här åsikten så ofta att den börjar likna en käpphäst, men jag säger det gärna igen: Kallas största motståndare är hon själv. Med alla de krav som hon ställt på sig själv, alla de demoner som kommit efter ett mindre lyckade lopp, har hon aldrig gett sig själv chansen att bli den skidåkare som hon kan vara.
Nu framstår det åtminstone som att hon ger sig själv en ärlig chans.
Det ska bli oerhört intressant att se vad hon hittar på i söndagens fristilsjakt.
Medan Charlotte Kalla visade upp en för henne strålande klassisk åkning – hennes framsteg står ut som en Hells Angels-medlem i ett nunnekloster – är Marcus Hellners framsteg hittills i bästa fall av teoretisk art.
Både Hellner, hans tränare och vi journalister har ju varit inne på att Hellner skulle gått framåt i den här disciplinen i år. Den tyngre träningen skulle göra att han skulle orka behålla sin teknik i slutet av loppen, där han tidigare blivit trött och slarvat sig genom stavtagen, och det skulle ge honom en liten knuff framåt.
Kanske är det så.
Men i så fall har konkurrenterna fått samma knuff.
Tjeckien, Norge, Ryssland, Norge, Norge, Ryssland, Norge, Ryssland, Tyskland, Ryssland. Där har ni nationstillhörigheten för herråkarna på topp tio i går.
Det var väl något slags besked, ändå.
Bara inte det vi ville ha.
Bäste svensk var Lars Nelson. Inget ont om honom, Nelson har börjat träna seriöst först de senaste åren och har nu hittat sig själv. Hans lopp överraskade alla, inklusive honom själv, och såna sagor måste man älska.
Men inte fasen är det han som ska vara bäste svensk i ett världscuplopp.
Nej, Hellner gillar varken Kuusamo eller snöiga spår, vi ska ge honom en chans till innan vi drar några slutsatser. Framför allt ska vi se vad som händer på jaktstarten.
Men just här, just nu, är jag inte övertygad.
Det mesta pekar mot en sak: På herrsidan blir det inget roligt OS ur svensk synvinkel.