Det har varit en lite märklig försäsong för skidåkarna. Petter Northug har slagits med både sitt eget förbund och ett virus, Dario Cologna har opererat foten och vad ryssarna hittat på vet ingen.
Så när världscupsäsongen startade med det oficiella FIS-minglet – små snittar, gurkstavar och några av de största skidstjärnorna i en timmerstuga packad med journalister – var det inte helt enkelt att veta vad som skulle hända.
Svaret var det enklast möjliga: Samma sak som alltid.
Alla på Petter.
Petter Northug är sportens överlägset största stjärna, när han anlände till timmerstugan med utsikt över målfållan i Kuusamo flockades världspressen kring honom som varaner kring en småkrasslig vattenbuffel. I motsatt hörn stod vår största stjärna, Marcus Hellner, och såg sig omkring med uttråkad blick. Skillnaden var så markant att jag inte kunde sluta snegla på Hellner, när han kliade sig i huvudet och gäspade fram ett par standardsvar till en ensam finsk journalist.
Jag skulle ha varit mer uppmärksam. För plötsligt satte Northug en armbåge i ryggen på mig.
Det norska journalistuppbådet hade ställt en fråga för mycket om hans omdebatterade sponsoravtal med en energidryckstillverkare. Norrmannen ledsnade, drog kapuschongen över huvudet och joggade ut ur stugan med pressuppbådet efter sig – oavsett om norrbottnisk krönikör stod i vägen eller ej.
Allt är med andra ord precis som vanligt.
Northug regerar, Hellner och alla andra är statister – i alla fall utanför spåret. I spåret? Vi vet inte vad norrmannens sjukdom betytt, men den lär knappast ha gjort honom starkare.Samma sak gäller för Cologna.
Det kan knappast vara dåligt för en pånyttfödd Hellner.
– Det är klart att det blir lite mindre motstånd från dem… Men jag har det nog tufft ändå, sa Hellner på pressträffen.
Medan Hellner var sitt vanliga, lite buttra, tävlingsinställda jag verkade Charlotte Kalla nästan löjligt tillfreds med tillvaron.
Hon skrattade tillsammans med lagkamrater, hon skrattade tillsammans med journalister, hon skrattade framför tv-kamerorna i intervju, efter intervju, efter intervju.
Jag vet inte om något hänt, men det verkar som att Kalla hittat ett lugn och en glädje som gör att hon utan bekymmer kan surra bort en eftermiddag dagen innan säsongens första världscuptävling.
Jag, som följt henne sedan hon kom fram, vet att det inte alltid varit så de senaste åren. Kalla har slutit sig mer och mer, kanske beroende på att hon känt press från allmänheten, men nu skiner hon nästan som förr i tiden.
Om det betyder något? Jag tror det. Jag tror att en glad Kalla är en tillgång inte bara för sig själv – utan för hela det svenska landslaget.
Om jag har rätt? Vi får en fingervisning om det redan i helgen. Men det ges inga raka besked här, det är OS-år och precis som Marcus Hellner säger.
– Man vill ju inte vara i toppform nu heller.
Kuusamo – eller Ruka, som själva skidanläggningen heter – är för övrigt en märklig skapelse. Jag pratade lite med Radiosportens Dag Malmqvist, som senast var här i början av 2000-talet.
- Då var det bara granar här, sa Malmqvist med stora ögon.
Nu har skidanläggningens ägare byggt upp en regelrätt schweizisk alpby mitt i granskogen, komplett med shoppingcenter, barer, hotellrum i massor och annat lull-lull.
Dundret har en bit kvar till Ruka-standard…