Det syntes, egentligen, redan från början. Plötsligt missar Rozzell både treor och layups. Plötsligt dräller Upshur och Kearney bort bollar. Plötsligt halkar Anzuluni över järnvägsspåren som löper mellan byn där genierna bor och galenskapens kåkstad, där man dribblar sig själv på foten och passar motståndarnas bäste spelare.
Det blev bättre. Det blev det, framför allt från Anzuluni. Men det blev aldrig tillräckligt bra.
Behöver vi oroa oss nu?
Var det den första sprickan i titanens fasad, den som till slut får hela surven att rasa?
Var det här början på en historisk Södertäljevändning?
Äh. Lappri.
En sak står klar kring årets upplaga av BC Luleå: Den lever – och dör, om än rätt sällan – med sitt försvarsspel. Det är där spelarna bygger sitt självförtroende, det är där de skapar farten i anfallen, det är där de långsamt kramar musten ur sina motståndare likt en pytonorm i linne.
Den där defensiven är krävande, det är inget som bara kommer av sig självt. Den bygger på att åtta spelare i varje given sekund, eller åtminstone den stora merparten sekunder, jobbar stenhårt för att hinna ut på skyttar, in på hjälpförsvar, sömlöst byta spelare med varandra när så krävs. Det handlar bara till viss del om hjärta, ben och lungor – den mentala aspekten är minst lika viktig. Södertälje kräver extremt mycket av sina motståndare, jag har skrivit förr att det här laget aldrig någonsin ger bort några matcher, och om inte samtliga ingredienser finns på plats går det inte att slå dem.
I en fjärde match, i överläge 3-0, på bortaplan, måste det svåraste som finns vara att behålla den sinnesspets som behövs för att verkligen spela på topp.
Dessutom, från andra hållet, kommer de fyrfaldiga regerande mästarna. Det här må vara Vedran Bosnics sämsta lag på länge, men lik förbaskat är det inte dåligt. Det finns kompetens, det finns vinnarvana, det finns gott om spets. De här spelarna är elitidrottare och det blir man inte om man tycker om att förlora.
Det näst värsta som finns är att bli utslagen i fyra raka matcher.
Det värsta? Att bli utslagen i fyra raka matcher på sin egen hemmaplan. Fans, ledare, föreningsfolk, styrelse – alla ser dig, alla vill prata med dig efter matchen, när du helst av allt bara vill sitta med en handduk över huvudet och djupandas bort all skam och ångest ur kroppen.
Det där betyder något. Jag tror Södertälje spelade minst lika mycket för att slippa förlora som man spelade för att vinna. Det gav den extra spetsen – i dag.
På onsdag? Inför 2 700 Luleåbor? Södertälje klarar säkert av att spela lika bra som ikväll – men jag kan inte tänka mig att BC Luleå är lika svagt. Rozzell åtta poäng? Upshur tre? Inte två matcher i rad.
Med två minuter kvar och underläge 15 poäng surrade jag med Lars Mosesson. Jag frågade om han hade något att framföra till folket, något försvar inför onsdagens femte finalmatch.
Klubbdirektören log snett, fnyste och sa:
- Välkommen till djungeln.
Inför den här finalserien pratade jag lite med Dennis Aulander, om tider som flytt och guld som passerat. Den gamle Plannjahjälten hade oerhört starka minnesbilder från sitt och Plannjas första SM-guld, 1997, och berättade länge och väl om hur det gick till att vara bäst i Sverige på den tiden.
Vi pratade om ditt och datt, pilsnern på Pimpinella och straffarna mot Alvik, och Aulander var väldigt tydlig med att det första guldet var det bästa.
Varför?
Bland annat för att det togs på bortaplan. Där fick spelare och ledare en hel natt på sig att samlas, samtala, kramas och fira tillsammans, de som skapat guldet var i praktiken helt ensamma på ett motorvägshotell utanför Borås. Sedan fick de möta folkets jubel.
Det tåget har gått nu. BC Luleå gör nog klokt i att inte släppa ner den här serien till Södertälje igen. De får nöja sig med festen, med gungande, guldskimrande galenskap i Luleå.
Det ska nog gå bra, det också.