Så. Tre män dör och kommer till himlen. Sankte Petter radar upp dem utanför pärleporten och säger att deras transportsätt i Paradiset bestäms av längden på deras senaste förhållande och hur trogna de varit. Första mannen svarar ”Fem år, jag hoppade över skaklarna tre gånger” och får sätta sig i en Ford Taunus. Andre mannen svarar ”20 år, jag var bara otrogen en enda gång” och erbjuds en ny Tesla som han glider in i himlen med. Tredje mannen säger ”43 år och jag funderade aldrig på att vara otrogen, jag älskade henne innerligt från djupet av mitt hjärta” och erbjuds nycklarna till en splitter ny Lamborghini och gasar snabbt ikapp och förbi de två andra herrarna. Efter några mil i himmelriket stöter de båda på mannen i Lamborghinin igen. Bilen står parkerad vid vägkanten, mannen sitter i dikeskanten och grinar så de frågar vad som står på.
”Jag körde just förbi frun min på ett par rullskridskor…”
Att vara snäll känns bra.
Att vinna känns bättre.
Luleå Hockeys herrar gjorde ett fjolår som egentligen inte finns. Linus Omark svingade sitt trollspö och bländade ett helt hockeyland på ett sätt som, vågar jag påstå, ingen annan Luleåspelare gjort tidigare. Bakom Omarks mantel och höga hatt doldes både en av de mest krampaktigt panikartade säsongerna någonsin av en tänkt målskytt (Einar Emanuelsson), en smutsig filmare (Brendan Shinnimin), en tänkt stjärnvärvning som knappt syntes till (Linus Fröberg) samt två långtidsskadade spetsspelare (Juhani Tyrväinen och Konstantin Komarek). Genom ett trollslag blev Luleå Hockeys herrar ett lag som stod för det där lilla extra, som charmade hockeyälskare, som klädde sig i frack snarare än hängselbyxa.
Och så, poff, i ett moln av rök var han borta.
Att Linus Omark hellre spelar sin ishockey i Schweiz kan jag förstå. Han får mer tid med sin familj, han tjänar – sannolikt – mer pengar och han får större utrymme och frihet på planen. En säsong som hans får vi mest troligt aldrig se av en spelare i Luleå igen, så bra var han. Han definierade i grund och botten hela fjolårssäsongen och för första gången som jag kan minnas var Luleå säsongens godhjärtade protagonist, åtminstone från första nedsläpp i kvartsfinal ända till den sista bittra sekunden av finalerna.
Allt tack vare Linus Omark, hans magiska handleder och huvud.
Hans ersättare svingar inte något trollspö. Om Leo Komarov svingar något alls så är det en spikklubba – Luleås nya finska forward är inte så mycket trollkarl som… ja, troll.
Komarov kommer inte att ersätta Omark spelmässigt, men han är definitivt en spelare som på den här nivån definierar det lag han spelar i. Han kommer att vara det här lagbyggets tydligaste fokuspunkt och dess konstnärliga (tänk Jackson Pollock, fast med gråsten istället för färg) ledare.
När Luleås herrlag dessutom mönstrar spelare som Tyrväinen, Shinnimin, Oscar Engsund, Radek Muzik, Calle Mattson och Joonas Rask står det klart att det här inte kommer att bli någon sprakande show.
Snarare folkrace.
Med monstertruckar.
Som brinner.
Det brukar sägas om vissa personligheter att de har en djävul på den ena axeln och en ängel på den andra. Många av Luleås spelare har en djävul på båda axlarna – och understundom hetsar de varandra till något som med lite god vilja och blicken åt ett annat håll kan kallas stordåd. Det här är inte ett lag som någon annan än Luleåsupportrarna kommer att minnas med kärlek när säsongen är över. Snarare med en rysning, en huvudskakning och en grimas.
Vi som varit med ett tag vet att det är så det brukar vara.
Det går till och med att argumentera för att det kanske är så det ska vara.
Om herrlaget är tillbaka i gamla hjulspår så är det inget jämfört med damlaget. Fjolåret var smått dubiöst men kröntes av en fantastisk prestation i finalen mot Brynäs och i år får lagbygget anses vara tillbaka i den absoluta toppen. Jag saknar fortfarande en tydlig förbättringsstrategi, ett klart framtidsmål och en trovärdigt utstakad väg dit, att Luleå Hockey som lett utvecklingen faktiskt fortsätter att göra det även i framtiden.
Emma Nordin och Lisa Johansson har kommit hem och hit, Sara Grahn och Johanna Fällman är kvar. Förbundskapten Ulf Lundberg tycker att de är för dåliga för VM-truppen men sanningen är att de allihop är bland det bästa som serien har att erbjuda. Problemen för damlaget finns inte under årets säsong – det ligger i den osäkra, lugubra framtiden när det inte längre existerar någon Grahn, någon Hiirikoski, någon Fällman, Nordin eller Johansson i laget.
Här och nu kan ingen säga något annat än att det här är en klar och tydlig guldkandidat.
Det är exakt som det ska vara.