Sagan om Modig är både spännande och gripande

Mattias Modigs karriär har varit minst sagt speciell.
Säsongen 2006/2007 fick han platsen som reservmålvakt bakom Tero Leinonen.
Det utvecklade sig till en saga så vacker att den hade platsat i Buster.
Den unga, lokala talangen med minimal lön petade den högavlönade, inköpta, utländska stjärnan.
19-årige Modig radade upp stormatcher och hade vid säsongens slut elitseriens näst bästa räddningsprocent. Bara Moras Juha Pitkämäki var bättre. Bakom sig hade han stornamn som Daniel Henriksson, Karol Krizan, Rastislav Stana och Roman Chechmanek.

Jag minns upprördheten här på redaktionen när Modig inte fick plats i JVM-truppen och jag minns assisterande förbundskaptenen Roger Rönnbergs förtvivlan över beslutet. "Mitt värsta ögonblick som hockeyledare", sa Rönnberg.

Modig tog den motgången som en man och fortsatte säsongen i lika stor stil.
Vi journalister ropade "Bravissimo" - övertygade om att det var Sveriges nästa stormålvakt vi såg.
Hur fan gör vi nu, undrade Luleås ledning efter säsongen - och tog sedan ett (hrrm, ursäkta) modigt beslut.
Leinonen åkte hem till Finland, Modig fick det totala förtroendet i form av ett ganska smaskigt treårskontrakt och som backup plockade man hem Gusten Törnqvist från Almtuna.
Det slutade i en inte lika vacker saga.
Vill man vara drastisk kan man faktiskt tala om ett haveri.
Modigs räddningsprocent sjönk som en Carnegiesaktie. Helt plötsligt var han en av elitseriens sämsta målvakter och Luleås oprövade tränarpar såg ingen annan väg än att peta honom.
Jag minns hur känsligt det där var till en början. Rograrna började prata kryptiskt, de hemlighöll målvaktsvalet till matchdag - men det började bli allt mer uppenbart att Modig höll på att förverka sitt förtroende.

Och samtidigt som Gusten blev den solklare nummer ett pratades det om en stukad talang, ett havererat självförtroende och en kometkarriär som kom av sig.

När Luleå plockade in Jere Myllyniemi i slutet av förra säsongen var det i första hand som en säkerhetsåtgärd. Gusten Törnqvist drogs med en hemlig höftskada och Modig - honom var det ingen som litade på längre.
Om man drar saker till sin spets kan man säga att målvakter kan befinna sig i två olika mentala lägen:
1) Skjut! Jag kommer ändå att rädda. Ingen i världen är bättre än jag.
2) Skjut inte! Då studsar bara pucken på nån och jag släpper in ännu ett billigt mål.
Modig hade förmodligen gått från punkt 1 till punkt 2.
Det är klart att den unga killen måste ha lidit, att tvivlen har dykt upp och att han visste att ha inte infriade förväntningarna.
Kanske stortrivdes han i den kravlösa världen som backup till en stormålvakt.
Kanske fick han prestationsångest av sitt fina kontrakt
Så kom denna säsong och jag kan tänka mig att Rograrna har grubblat ganska mycket på hur de ska tackla problemet Mattias Modig.

Förr eller senare var de ju tvungna att ge honom ett äkta förtroende - annars är det ju lika bra att låna ut honom till en allsvensk klubb.
Jag tycker R2 har hanterat situationen begåvat - att smyga in honom på bortaplan för att sedan hoppas att han står pall även i Coop arena.
Det lyckades bara halvvägs vid första försöket - men nollan mot Färjestad var det slutliga beviset.
Modig är tillbaka.
Jag har ingen aning om var den här sagan tar vägen härnäst - men än så länge är den både spännande och gripande.

Men varje gång Modig säger att han aldrig har tvivlat på sig själv och att han bara kör på - då tar jag det för det är. En 21-åring som vill ge sken av att vara osårbar. Men bakom den masken tror jag att det finns något helt annat.