Jag trodde inte att jag skulle få säga det här om Patrik Pettersen längre. Han hade ett sämre fjolår. Klart sämre. Och han imponerade inte i de första omgångarna ute på högerkanten. Men sedan IFK Luleå bytte uppställning och Patrik Pettersen kom in som en av tre centrala mittfältare har något hänt.
De här sanslösa rajderna som man kunde se innan han gick till Norrby i superettan – de är tillbaka. De snabba första stegen, de aviga finterna och de tusen och åter tusen meterna som springs per match. Utan att göra mål har han imponerat – och dominerat i de tre sista matcherna. Tänk när effektiviteten kommer också. Snacka om en injektion som IFK Luleå behöver.
Den spelades inte vid midnatt och det var inte någon midnattssol, men derbyt som kallades för midnattsolsmatch var en fröjd för ögat, inte bara tack vare Pettersen. Det fanns en intensitet högre än i andra matcher, det var 500 åskådare och det var en hel drös målchanser. Lite oväntat var det Piteå som stod för alla tre målen. Överraskande, inte minst med tanke på att IFK Luleå hade kontroll på matchen och dessutom flera feta målchanser.
Men starkt av Piteå att växla om från en helt defensiv attityd till att gå till mer på attack i slutet av matchen. Än mer starkt är det att Piteå nu är nia i tabellen och till och med har häng på övre halvan med en eller två matcher färre spelade än konkurrenterna.