Det här är Boden. Letar ni hjältar hittar ni dem här. Här och nu, just ikväll, går inte att kasta en burk handbollsklister utan att träffa en titan. Ryska målvaktsmonstret Viktorija Polsjikova som räddat allt som går att ta. Nye tränaren Tobias Pettersson och hans mentor Per Johansson, som kontrollerat lagets fart och besvärjt fram försvarsjävlarna. Inhyrda torpeden Theresa Utkovic, en yrkesmördare som hade lagt kantlobbarna på hyllan – men plockade fram dem när förre förbundskaptenen behövde hennes hjälp. Den nya generationens supertalang Sara Nordström, och den förra generationens Annica Ölén och Carin Bergdahl.
Har jag glömt någon, tycker ni?
Inte alls. Emmy Nordmark har naturligtvis sin plats i den här sagan.
Allt annat hade varit ett övergrepp på allt som tangerar god smak.
Boden Handboll har varit inblandat i kvalspel förr. Den gången vann laget hemma – och förlorade sedan första bortamatchen mot Kungälv med elva mål för att sedan ta sin allsvenska plats i tredje och avgörande. Den här gången såg det ut att gå enklare.
Boden fick förvisso inte någon riktig fart i anfallsspelet men bakåt var det stängt, som det brukar vara den här säsongen, så gästerna passade på att gå ifrån till 19-14 i andra halvlek.
Avgjort? Det kan förefalla så – men elitserieplatser ska inte kunna erövras så lätt.
Då hade ju vem som helst kunnat klara av det.
Tvåpunkten från förra matchen stack upp sitt fula tryne igen, Boden svajjade till, plötsligt stod det 20-20 med minuten kvar. Emmy Nordmark fick bollen och gjorde som hon brukar. Hon sköt. Det blev mål.
Önnered anföll, hade en boll inne – men domarna hade blåst av för frikast sekunden innan.
Önnered anföll igen, Carin Bergdahl ställde sig i vägen – och tvingade motståndaren till en stürmerfoul.
Åtta sekunder kvar.
Gästernas boll.
Boden Handboll till elitserien.
Emmy Nordmark raklång på rygg på golvet, med armarna sträckta rakt upp mot taket, medan resten av laget flyger i varierad formation genom luften mot henne för att bilda en stor hög av lycka, lättnad och leenden.
Jag hade inte möjlighet att vara på plats själv, så jag ringde Emmy Nordmark en halvtimme efter slutsignalen. När hon svarade lät det som att hon fortfarande låg där, underst i lyckohögen.
– BUUUUAAAAAAAAAAAAAAAHHHHHH, vrålar hon.
Nordmark har varit med sedan Boden Handboll startade i division II för sju år sedan. Hon har tagit laget genomfyra divisioner, hon har vunnit två kval, förlorat ett och fått en gratisplats på vägen. Nu är hon framme vid sina, allas, hela kommunens drömmars mål.
Elitserien.
– Det är helt sjukt. Sjukt, sjukt, sjukt. Helt sjukt, vrålar Emmy Nordmark, lagom sammanhängande, mellan tårarna.
– Jag tror att jag sagt ”sjukt” fyra hundra gånger i dag – men det finns ju inget annat ord. Fattar du? Lilla Boden ska spela i elitserien. VI SLÄPPER IN 20 MÅL MOT ETT ELITSERIELAG. Det är ju sjukt – snacka om Bodens fästning.
Bodens fästning tog elitserieplatsen, Bodens festning lär fira den fackmannamässigt. Sedan kommer hösten – och då pekar mycket på att åtminstone en av kvalhjältarna inte kommer att vara med när elitserien startar. Annica Öléns axel – hon drar den ur led någon gång varje match – har varit skadad i tio år och nu hävdar hon att hon brottats på sexmeterslinjen för sista gången. Emmy Nordmark säger att tjejerna i laget ska övertala Ölén att rehabilitera istället för att sluta och om de behöver hjälp är inte jag den som är den.
Så, Annica – kom igen. Det är ju för fasen elitserien vi pratar om. Här hemma, tillsammans med spelare som du vuxit upp med, som du hatat och lärt dig att älska.
Boden Handboll ska möta Sveriges bästa handbollslag.
Nu behövs alla hjältar som finns.