Jonas Berglund, Joonas Rask och Tomi Sallinen.
Två snubbar vandrar i bengaliska djungeln. Plötsligt hör de hur det knakar till i skogen en bit bort och en tiger smyger ut ur snåren. Den ena snubben börjar knyta på sig sina riktigt snabba löparskor och den andra undrar vad fan han pysslar med.
”Jag tar på mina nya skor ser du väl.”
”Men skit i det, du kan väl inte springa ifrån en tiger!”
”Jag behöver inte springa ifrån tigern. Jag behöver bara springa ifrån dig.”
Så. En guldpretendent blev en toppkandidat blev ett mittenlag blev ett bottengäng och här är vi nu. Tusen saker har gått fel för Luleå Hockey den här säsongen. Nu räcker det. Här och nu måste det räcka. En enda sak spelar roll. Det är tio matcher kvar. Luleå Hockey behöver ta tillräckligt många poäng för att undvika kvalet neråt.
För några dagar sedan berättade vi att Luleå hade fina resultat mot kollegerna i botten, om det nu är en berömvärd bedrift att vinna mer än man förlorar mot bottenlagen. Ändå: Med matcher kvar mot Rögle, Brynäs och Malmö samt 58 inspelade poäng borde det innebära att chansen att undvika kval är god.
Men den som skärskådar spelschemat behöver inte vara Enok Sarri för att se orosmolnen torna upp sig borta vid norska gränsen. Så här är det: Luleå inleder den sista femtedelen av seriespelet med matcher mot Timrå, Leksand och Frölunda. Sen kommer Rögle, som Luleå haft svårt för, och så Växjö. Det är inte helt omöjligt att föreställa sig en verklighet där Luleå står med fem raka förluster efter återstarten – samtidigt som övriga bottenlag kniper poäng efter poäng. Jag vet, det ska oerhört mycket till för att alla lag där nere ska klättra förbi Luleå Hockey.
Men tycker ni att det här verkar vara säsongen då allt är som vanligt?
Jag tror det började redan i fjol. Luleå värvade Joonas Rask, Jonathan Andersson, Brendan Shinniminn, Konstantin Komarek, Julius Honka, Linus Fröberg och Filip Pyrochta. I år har Mario Kempe, Tomi Sallinen, Jesper Sellgren och Leo Komarov tillkommit. Det är elva spelare som i varierande grad ska vara ledande, på isen och i omklädningsrummet.
En, möjligen två, har lyckats med någon slags kontinuitet.
Samtidigt har lagbygget fullständigt krackelerat.
Jag tror väldigt många av orsakerna till det står att finna i fjolåret. För hur hårt drillades egentligen spelarna i det system som gjort Luleå Hockey så framgångsrikt? Hur väl implementerat är det i deras autonoma hockeynervsystem?
Traditionellt sett går Luleå Hockey, under Thomas ”Bulan” Berglund, som bäst i säsongens mittendel, serielunken om ni så vill. I inledningen brukar det vara tjorvigt – det är en massa åkvägar och elände att hålla reda på – och på slutet brukar laget vara ganska nedtränat för att bygga fysik som håller i slutspelet. Men i fjol hände två saker ungefär samtidigt: Sami Lepistö anlände och skapade både trygghet i egen zon och ett offensivt alternativ, strax innan Linus Omark hittade sin lekkamrat i Pontus Andreasson. Det, tror jag, innebar att det inte trycktes lika hårt som vanligt på de detaljer som är viktiga i Luleås grundspel. Det gavs inte heller lika stora möjligheter att jobba på det. De högkvalitativa motståndare och de minuter som vanligtvis fördelas på hela laget togs av samt gavs åt Omarks kedja och rutinerade backparet Lepistö-Gustafsson. Det fungerade. Det gick att fuska litegrann. Det gick att vila lite i hemjobbet – det löste sig ändå. Omarktåget tuffade på och så här i efterhand kan vi slå fast att om bara laget innehållit en enda målskytt till som kunnat avlösa Andreasson när han började bomma så hade det sannolikt blivit guld.
Sami Lepistö
I år står Luleås herrar med en trupp som till stora delar inte behövt inordna sig i spelsystemet för att bli framgångsrik. Med Omark gick det bra – men utan honom blir det kaos. I fjol kvävdes alla bekymmer av hans briljans, utan honom slår de ut i full blom. Det här är nämligen ett lagbygge som är minst lika svagt som de tunnaste upplagor vi sett exempel på det senaste decenniet. Då duger det inte att fuska.
Samtidigt är det också ett lag som inte fått de utlovade förutsättningarna. Spelarna har garanterat lockats till Luleå för att vara en del av ett topplag, en potentiell guldkandidat. Jag är helt säker på att de är precis lika besvikna som fansen på de uteblivna värvningarna. För värvningar är också interna besked; Vi tror på er, vi ser hur ni sliter, här får ni den sista pusselbiten för att vinna.
Men några såna besked kommer inte.
Allt sammantaget sprids osäkerhet, tveksamhet och irritation genom hela organisationen. Det sägs ju att draken lyfter i motvind, men om draken är illa byggd störtar den rakt ner i gödselstacken istället. Där släpper Joel Lassinantti in billiga mål. Där slarvar Erik Gustafsson med pucken. Där åker Juhani Tyrväinen omkring som att han inte bryr sig och där klarar Mario Kempe inte av att få pucken över blå från en meters håll.
Och där, nånstans, befinner vi oss.
Jag är inte säker. Är ni?
Luleå Hockey ska vara hemskt tacksamt för att svensk ishockey har skapat mekanismer som gör att man inte behöver klättra upp ur skiten för att klara sig. Man behöver bara klättra upp på axlarna på de lag som sitter ännu djupare fast i den. Luleå Hockey är inte bra, inte attraktivt och inte pålitligt – men det finns klubbar som är ännu sämre.
Att påstå att det är bra vore en lögn, men det är vad det är. Nu är det upp till spelarna stänga den här skitsäsongen på ett fackmannamässigt sätt.
De behöver i alla fall inte springa ifrån tigern.