Kalix omklädningsrum, fem minuter efter match. Storryssen Anton Voronchikhin mumsar på en clementin. Johan Sundquist, tre baljor, går runt och tar lagkamraterna i hand och tackar för matchen. Simon Wiklund kommer in, lägger av en fullständigt otryckbar ramsa över att brorsan Emil i Vänersborg fick göra ett mål. Olov Englund ler snett.
– Det är skönt att vinna, skönt att visa att vi är ett bra bandylag – för det är vi.
Den här hemmapremiären hade kunnat sluta annorlunda.
Kalix inledde matchen med det halvlånga spelet, lyftningar från halvplan, mot ett tätt Vänersborgsförsvar. Det var går det så går det-bollar, och det gjorde det inte. Men även om det där spelet är trubbigt är det också ganska minimerat från risker. Kalix tog det lugnt, byggde, vågade hålla i bollen utan att stressas till misstag och defensiva kontringar. Samtidigt fanns en trygghet i defensiven som faktiskt lovade ganska gott. Hemmalaget vaskade fram hörnor, sex stycken bara i första halvlek, men fick ingen utdelning. Man skapade halvchanser, frislag, spelade sig fram till hyfsade ytor utan att riktigt hitta de fruktansvärt farliga lägena.
Och när Kalix till sist gjorde det slutade det med ett mål i baken.
Christian Frohm hittade en tappad uppspelsboll och åkte fri in i Vänersborgs straffområde. Han höll undan en försvarare men blev upphakad bakifrån – utan åtgärd av domarna. Spelet vände, Emil Wiklund åkte upp med bollen och knackade in 1-0 till bortalaget mellan benen på Björn Hellman.
Kalixspelarna var, milt sagt, irriterade. Jag förstår dem. Men som alltid är det inte motgångarna som definierar ett lag – det är sättet man hanterar dem på.
Kalix Bandy hade inlett serien tveksamt, en hedersam förlust mot storlaget Västerås och en betydligt mindre hedersam mot Tillberga. Med tanke på att stora delar av truppen dessutom var med under det krisartade fjolåret, då man bara tog en enda seger under seriespelet och mirakulöst klarade sig kvar via kval, fanns det gott om bortförklaringar att hitta för den som letade. Det hade inte varit några problem att avfärda ännu en förlust med att ”äh, det grinade emot oss i dag”. Det hade varit ännu lättare när gästerna gjorde 2-0 i början av andra halvlek.
Men nej.
Kalix Bandy ville annorlunda.
Jimmy Berglund knölade in reduceringen i en trasslig situation framför mål. Johan Sundquist vräkte in kvitteringen i nättaket, knackade in ledningsmålet på ett frislag och dödade matchen med sitt tredje mål på straff. Det är inte konstigt att han gör mål, det brukar han göra, det konstiga hände efter Kalix ledningsmål.
Vänersborg skapade nämligen noll, nada, inte ett smackalito. Kalix kontrollerade matchen, bolltempot, hackade sönder skeendet och stoppade Emil Wiklunds hyperfarliga uppåkningar. Det var stängt och igenbommat framför Björn Hellmans mål på ett sätt som fick mig att tänka på Luleå Hockey under Jonas Rönnqvists första år som tränare.
Längst bak styrde och ställde kapten Englund med fast och trygg hand. Efter matchen ville han inte jämföra med fjolåret – han vill helst radera ut fjolåret från det kollektiva norrbottniska medvetandet – och hävdade att det rent taktiskt inte var någon större skillnad i lagets defensiva spel.
– Nä, det är inte det. Det är bara så här det blir när alla kuggar i varandra, när man spelar som ett kollektiv. Det är så här det ska se ut, sa Englund, som sin vana trogen inte ville ta ut särskilt mycket mer än en burk mineralvatten i förskott.
– Vi kommer säkert att ställas inför tuffare uppgifter än Vänersborg den här säsongen. Jag kan inte säga mer än att det var skönt med två poäng i dag.
Englund har rätt i att Kalix lär möta bättre lag. Men om lagförsvaret ser ut så här kommer de också att få problem.