Lagrell och fotbollen agerar politisk polis

Vi tar bakgrunden först.
I exakt 2945 dagar, vilket är drygt åtta år, har den svenske journalisten Dawit Isaak suttit fängslad i Eritrea, utan anklagelse, utan rättegång, utan dom.
Det är självklart en skandal av rent vidriga mått och samtliga stora svenska tidningar har gått samman i en unik kampanj för att uppmärksamma världen om detta.
Samtidigt har svensk arenaidrott, fotboll och ishockey, tagit ett principbeslut att förbjuda politiska manifestationer på läktarplats.
Det kan man tycka är lite märkligt i ett land med yttrandefrihet och allt. Så länge det inte faller under rasism eller hets mot folkgrupp borde det vara fritt fram för åsikter.
Men sådant är beslutet. Man vill väl helt enkelt undvika att idrottsevenemang ska bli ett alibi för storslagna politiska manifestationer. Mig veterligt har det heller aldrig väckts någon högljudd kritik mot detta beslut.
Förrän i veckan som gick.
Då vecklade Örgrytes fotbollssupportrar ut en stor banderoll med texten "Free Dawit Isaak - imprisoned in Eritrea since 2001".
Enligt gällande reglemente bötfälldes Örgryte av Svenska fotbollförbundets disciplinnämnd. Straffet låg på 10 000 kronor.
Nu blev det plötsligt ett jäkla liv. Förbundet idiotförklarades på bred front. Hur kan man bestraffa att människor slåss för en så god och viktig sak?
Expressen såg en chans att i kampanjens anda lyfta frågan. Storsinnat tog tidningen på sig att betala böterna. Dessutom gick flera supporterklubbar ihop och, föga överraskande, stödde Örgrytebanderollen och rätten att uttrycka åsikter på läktarplats (jominsann, det spred sig ända upp till Luleå - där man i solidaritetens namn vecklade ut en alldeles egen "Frige Dawit Isaak"-banderoll i Coop arena).
Lagrells blixtsnabba tvåfotsdribbling
Nu hände det verkligt intressanta.
Svenska fotbollförbundets ordförande Lars-Åke Lagrell satte pekfingret i skyn och böjde sig blixtsnabbt för opinionen. Nej, Örgryte ska inte ska bötfällas. Utan pardon kördes disciplinnämndens beslut över och i förbundets brev står att läsa:
Svensk Fotbolls värdegrund utgör skälet till att SvFF:s styrelse vid sitt sammanträde på torsdagen diskuterat den uppkomna situationen i "Dawit Isaak-ärendet".
Fotbollens internationella regelverk föreskriver att bland annat politiska budskap och manifestationer inte får förekomma på arenorna i samband med matcher.
"Frige Dawit Isaak" kan ses som en manifestation, men Förbundsstyrelsens uppfattning är att den typen av yttring, kring vilken det dessutom finns en bred nationell samling, inte i den nationella fotbollen ska betraktas som förbjuden.
Fritt fram att kräva Dawit Isaaks frigivning på arenorna, således. För att det 1) stämmer med fotbollens värdegrund och 2) är en sak som de allra flesta tycker är riktig.
Jaha. Vart hamnar vi då? Exakt vad tycker Lagrell är godkända saker att uppmärksamma på fotbollsläktarna?
Är det okej om jag vill veckla ut en gigantisk banderoll där jag kräver frigivning av de olagliga fångarna på Guantanamo? Stämmer det med fotbollens värdegrund?
Nej, förmodligen inte.
Om jag vill kräva julmat åt Luleås skolungdomar? Om jag kräver ett stopp för FRA-lagen? Om jag hävdar att Israel håller palestinska politiska fångar?
Exakt var går gränsen i Lagrells opolitiska politiska fotbollsvärld?
För inte var det väl publiceringens omfång och rädslan för debatt som fick honom att snabbt ändra sig?

Lagrell och fotbollen agerar politisk polis

Jag tänkte ge mig in i ett ytterst svårt och känsloladdat ämne:Läktarprotesterna mot den fängslade journalisten Dawit Isaak.Det blir som att steppa på ett minfält, men jag ska ändå göra ett försök.