Vi kan väl börja med att konstatera att Boden Handboll under sin korta sejour i Svensk handbollselit aldrig har varit ett särskilt snabbstartat lag.
Debutsäsongen 2016/2017 inleddes med tre raka torsk.
I fjol segrade man visserligen i premiären, men det följdes av sju förluster.
Och i år krävdes alltså en mirakelvändning för att rädda poängen mot Heid och nu blev det ett solklart nederlag i hemmapremiären mot VästeråsIrsta.
Poängtappen må vara, men spelmässigt känns Boden långt ifrån där laget vill vara. Där laget bör vara.
Det är med ganska stora förväntningar vi följer Boden i år. Bedriften att ta sig till slutspel förra säsongen kändes som ett perfekt avstamp för att höja ribban en aning och spetsa truppen för att lyckas med det.
Problemet mot Västerås var att två av de absolut största värvningarna knappt syntes alls.
En skadedrabbad Kristiane Stormoen spelade bara försvar, medan fransyskan Julie Soulard gjorde en slät figur. Stormoen, som varit duktig på försäsongen, kommer att vara enormt viktig offensivt när hon är fullt frisk – men Soulard såg inte ut som någon uppgradering jämfört med fjolårets poängstarka vänsternia Mariana Lopes. Tvärtom. Då ska man komma ihåg att Soulard är ett av klubbens mest meriterade nyförvärv och kommer från storklubben Nantes med juniorlandslagsmeriter på cv:et.
Nej, det var snarare de svenska förstärkningarna som visade sin skicklighet. Andrea Johansson är ett alldeles utmärkt tillskott på vänsterkanten och Johanna Hellgren har en kämpaglöd som kommer vara mycket värd.
Nya målvakterna Hafdis Renötudottir och Virginia Robles Fernandez kan heller inte lastas för att laget släppte in 30 bollar. Det kändes snarare som att de höll Boden kvar längre i matchen än vad utespelarna förtjänade.
Varje gång som hemmalaget kämpade sig till ett bonusanfall efter starkt försvarsspel, följdes det upp av slarv. Paulina Masna drog upp två bollar på läktaren med en spelare mer på planen – för att i nästa anfall bjuda på ett helt briljant inspel till Annica Ölén. Den inkonsekvensen räcker inte till mot ett lag av Västerås kaliber. På hemmaplan ska Boden kunna utmana betydligt bättre än så här, men det går inte när varje bra beslut följs upp av ett dåligt. Inte under någon period i matchen (bortsett två minuter i andra halvlek) spelade Boden hundraprocentigt.
Det var en sådan dag när det var antingen eller. Starkt försvarsspel, torftig offensiv. Eller ihåligt bakåt och frejdigt framåt. Ett recept som inte utmynnar i handbollsframgångar. Framförallt saknades det där karaktäristiska flytet och springet som vi brukar bli bortskämda med när Boden är formtoppade.
Och formtopp är man långt ifrån just nu. Det finns massor av poäng kvar att spela om, men ingen i klubben kan med handen på hjärtat säga att det här var den start på säsongen som man önskat.
Kanske är det också en åttondeplats som är mest rimligt att sikta på även den här säsongen. För när den förväntade x-faktorn inte levererar så är det här laget inte på en högre nivå än i fjol. Just nu känns det som att ett rimligt mål är att överhuvudtaget nå dit.