Det kliade i hela kroppen och det enda som kunde råda bot på det var att lyfta Ludde upp och ned precis framför vår öppna spis.
Sagt och gjort.
Jag lyfte upp honom, förlorade greppet och han föll handlöst med huvudet rakt ned i stengolvet.
Tiden stod stilla. Jag fick panik. Sprang över till grannarna, kutade tillbaka, grät och skrek.
Till slut kunde jag pusta ut. Förutom en bula stor som en grapefrukt på toppen av hjässan så var han var okej.
Två år senare åkte vi med familjen till Gran Canaria. En av mina 250.000 (egentligen är det bara fyra) yngre bröder, Adam, irriterade mig på något sätt. Jag minns inte hur - men jag blev uppenbarligen otroligt störd av det.
Min hämndaktion blev att riva upp honom ur solstolen, bära honom fram till poolkanten och kasta ned honom.
Problemet var bara att han inte kunde simma.
Det blev ramaskri. Morsfarsans puls var uppe i 190 och Adam fick en kallsup. Men det tog inte lång tid innan de lyckades fiska upp honom ur bassängen. Helt oskadd.
Som 19-åring spelade jag en mot en-basket mot samma bror som jag försökte dränka några år tidigare. Det var mest på skoj. Men när syskon tävlar mot varandra tenderar det nästan alltid att smyga sig in en del allvar.
Han var inte bara fyra år yngre utan även två decimeter kortare och 20 kilo lättare. Det vore dumt av mig att inte använda mitt fysiska övertag.
Jag körde ut storarslet och knuffade runt honom som en tom kundvagn på Ica Kvantum. I en vridningrörelse råkade jag vifta till med armbågen och måtta den rakt i hans näsrygg. Blodet forsade och Adam sprang hem och bölade.
"Jaja. Vi fattar. Du är en horribel förebild och storebror och du borde inte få vistas i möblerade rum", tänker ni troligen nu.
Det må vara sant. Men det var faktiskt inte den poängen jag ville komma till. Trots all min idioti. Trots alla gånger jag armbågat, tappat i golvet och försökt dränka mina bröder så har de alltid förlåtit mig.
Elitidrottare som lägger skorna på hyllan får ofta frågan: Vad kommer du att sakna mest? Svaret är ofta något i stil med: Gemenskapen och stämningen i omklädningsrummet. Lagkänslan.
Jag har själv pysslat med lagidrott under stora delar av mitt liv (även om det inte var i närheten av elitnivå). Och, ja, jag saknar det ibland. Men den där känslan av samhörighet och gemenskap - den känner jag faktiskt varje dag.
För mig är min familj och mina bröder mitt team. Vi bråkar och skriker, gråter och skrattar, kivas och retas. Men i slutet av dagen är vi bästa vänner och jag vet att jag alltid kan räkna med dem.
Ludwig, Adam, Teo och Vilgot: Ni är mitt favoritlag. Och det bästa är att vi kommer lira tillsammans i resten av våra liv. Även om vi inte längre delar omklädningsrum.
17 februari fyller jag 26 år. Men jag behöver inga presenter. För 1993, 1995, 2000 och 2004 fick jag de bästa gåvorna någonsin och de håller ganska bra än i dag.
Okej. Wow. Det där var klyschigt till och med för att vara jag. Vet ni vad? Släktingar, vänner, syskon och familj – ta med cash till mitt kalas trots allt. Jag är luspank.