Kenttä är en baskettokig lulekille och bara jag anstränger mig lite kan jag frammana bilder av honom som en fin spelfördelare i Sunderbyn för sisådär 15-20 år sedan.
Men Kenttä valde tidigt att satsa allt på en karriär som coach.
Där har hans ambitioner varit stora - och jag gissar att han ända sedan han för första gången greppade en taktiktavla mellan tumme och pekfinger har haft en dröm som drivit honom framåt:
Att en dag få coacha Plannja Basket.
Problemet var bara att när drömmen äntligen blev verklighet var självaste verkligheten förändrad.
Det är därför jag lider med honom.
För drömmen har naturligtvis bestått i att coacha mästarlaget, den gröna masikenen och att få bidra till att nya mästarflaggor hängs upp i taket i Pontushallen.
Men det gäng som Plannja har försett Kenttä med är (av ekonomiska skäl) det sämsta klubben mobiliserat på 15 år.
Och där hamnar Kenttä i kläm - mitt emellan verkligheten och historien.
Det är en omöjlig situation och när Kenttä skriker och skäller ut sin frustration från sidlinjen ser han ut som en tapper Don Quijote som slåss mot väderkvarnarna.
Kanske inte en perfekt liknelse - men jag hoppas att ni förstår vad jag menar.
I Kenttäs värld är Plannja alltid en kandidat till SM-guldet - men det lag han coachar är inget mästarlag. Det är bara kvarlevorna av ett mästarlag.
Dessutom ska han med pondus och trovärdighet leda den mer eller mindre jämngamla trion Rosendahl, Enbom och Larsson.
Det är tillsammans 17 SM-guld.
Och varje träning, varje match springer dessa herrar omkring med alla sina SM-guld likt skalper i bältet och har garanterat minst lika många åsikter om hur saker och ting ska gå till där ute på planen.
Vad säger man, som tämligen oerfaren coach, till såna spelare? Hur mycket vågar man, när det kommer till kritan, ifrågasätta det gamla?
Samtidigt har Jim Enbom inte lyckats kliva fram och vara en pålitlig starter på hela säsongen.
Och John Rosendahl är inte lika dominant under korgarna som för två-tre år sedan.
Inte ens Håkan Larsson är odödlig längre. Visst, han är fortfarande lagets viktigaste spelare, men har ändå tappat en del av sin offensiva slagkraft.
Och när det inte längre finns någon Drains som kan balansera eller EU-spelare som kan producera är Kenttäs uppdrag i det närmaste hopplöst.
Kanske borde Kenttä ha varit modigare. Kanske borde han under säsongen ha bänkat de där 17 SM-gulden lite oftare och gett speltid till "The new green generation" - mest för att markera för sig själv och omvärlden att det är nya förutsättningar och att Plannja just nu bygger på framtiden.
Men Kenttä har inte vågat. Eller velat.
Han har därför matchat gamlingarna stenhårt - förmodligen för att han känner att omgivningen (och kanske även han själv) förväntar sig att Plannja ska leverera Plannjaresultat.
Och det är exakt där - mitt emellan historien och verkligheten - som Kenttä lider. Han har inte fått visa sin hemstad att han faktiskt är en profet, att han trots sin ringa ålder och erfarenhet är en av Sveriges bästa coacher.
I stället får förlusterna framkallat allt fler raseriutbrott - både mot domare och sina egna spelare - något som bara får honom att framstå som att han inte är mogen uppgiften.
Det känns inte rättvist. Och det är nästan plågsamt att se.
Nu står Plannja där jag ganska länge har befarat att man skulle stå, med kniven mot strupen och en match ifrån ett historiskt
bottennapp.Men det finns faktiskt något som talar för att Plannja vinner ikväll - och det är, ironiskt nog, historien.
För Plannja är trots allt Plannja - där spelarna inte vet hur det känns att misslyckas.
Och Uppsala är Uppsala - där ingen vet hur man tar sig till semifinal. Vilka pallar att ta de avgörande skotten som ska skjuta Plannja i sank?
Mitt tips är ändå att säsongen tar slut ikväll. Och 0-3 i en kvartsfinal borde ställa frågan på sin spets: vilket Plannja Basket vill vi se egentligen?