När löntagarfonderna skulle införas fastnade dåvarande finansminister Kjell-Olof Feldt på bild när han satt och klottrade ner sin avsky mot det egna partiets påfund. Officiellt stöttade han naturligtvis partilinjen, som alla goda sossar, men i verkligheten var han allt annat än nöjd. Jag kan känna igen mig i Feldt. Officiellt är det kul att grundserien är över – men inte fan är jag nöjd.
Luleå kom till seriens sista match med fyrtio tusen miljarder juniorer i truppen och det var väl lite kul. Simon Lindblom räddade ett öppet mål, Stefancik lurade till sig några bra lägen, Axl Johansson kastade in en backhand – och laget förlorade med 1–3. Goda intentioner, fina individuella punktinsatser, inget vidare resultat eller lagspel att tala om. Som vanligt, med andra ord. Det var i grund och botten den perfekta sammanfattningen av ett rätt meningslöst lag och en ganska bortkastad säsong.
Sportchefer som inte klarat av att bygga ett slagkraftigt lag.
Tränare som inte klarat av att förvandla medelmåttor till stjärnor.
Ett topplag som förvandlats till slagpåse.
Noll (0) egna juniorer som utvecklats till färdiga seniorspelare.
Sveriges bästa supportrar stundtals i fullskalig konflikt med den egna föreningen.
Årets SHL har varit en enda lång vandring längs Via Dolorosa, komplett med tagelskjorta under axelskydden. Nu är vi framme vid styggelsen åttondelsfinal och jag har svårt att se Luleå Hockeys herrar klättra ner från korset nu, väl framme vid Golgata.
Efter inte särskilt mycket dramatik visade det sig att Luleås första motståndare i slutspelet blir Oskarshamn. Jag hade väl varit ännu mer negativ om motståndet varit ett annat, visst kan Luleå vinna den kampen. Men vad spelar det egentligen för roll? Ingenting vi sett hittills tyder på att det här är en säsong som har något mer än ett ”jaha” i slutet av sig.
Finns det mer kraft och kunnande i laget? Finns den där undflyende, mytomspunna ingrediensen ”slutspelshockey” i truppen? Kan spelare som Juhani Tyrväinen, Leo Komarov, Erik Gustafsson, Jesper Sellgren och Joel Lassinantti höja sig så pass att de faktiskt kan göra skillnad? Kan Thomas ”Bulan” Berglund coacha sina spelare (svaret är: ja, han vill bara inte) för att skapa värsta möjliga arbetsmiljö för motståndarnas stjärnor?
Jag tror inte på det.
Har spelare och ledare en annan åsikt går det bra att visa det nu.