Ni kan historien vid det här laget. Den enda svenska åkaren som levererat något mer än godkänt i Lahtis är Charlotte Kalla.
Och hon har ju verkligen, verkligen levererat. Hon har varit mycket väl godkänd. Sen kan ju inte Kalla rå för att hon möter världens genom tidernas bästa skidåkare i varje tävling.
Men Stina Nilsson misslyckades på sprintdistanserna. Johan Olsson misslyckades på 15 klassiskt. Calle Halfvarsson har misslyckats med formen och Teodor Petersson likaså.
Charlotte Kalla är den enda svenska åkaren som faktiskt har lyckats pricka superformen till det här mästerskapet.
Först imponerade hon i skiathlon, sedan gjorde hon samma sak på tio klassiskt.
Men den tredje medaljen tog hon utan att på något sätt glänsa. Hon lät andra göra det i stället.
Det tror jag är hur viktigt som helst.
Nu har de svenska damerna bevisat för sig själva att de kan prestera även utan en maxad Charlotte Kalla – och Kalla har fått bevisat för sig att hon inte alltid måste bära de andra.
Att Stina Nilsson fick glänsa lite till sist – och äntligen vinna den där förbenade spurten – var viktigt inför framtiden. Nu kan hon lämna VM som silvermedaljör, inte som förlorare.
Sen att Ebba Andersson gick in och tokimponerade utan någon som helst respekt är ju ett fantastiskt besked inför framtiden. Marit Björgen sa till och med att hon varit tvungen att googla på den unga svenskan inför stafetten.
Det behöver hon inte göra igen.
Anna Haag skrattade och sa att hon och Charlotte Kalla tog ett steg tillbaka i dag så att ungdomarna skulle få glänsa.
Det var nog det bästa som kunde hända.
För i ärlighetens namn hade det inte blivit något guld även om Haag och Kalla höjt sig till maxnivå. Norge är för bra.
Men det blev silver. Ett silver med guldsmak.