När resten av de svenska åkarna vurpar, gnäller på dåliga skidor eller letar efter något som över huvud taget kan liknas vid form levererar Charlotte Kalla.
Hon – som kanske har den tuffaste bakgrunden av dem alla i vinter – åker skidor som hon aldrig har gjort annat.
Hon åker fort, hon åker vägvinnande, hon åker smart, hon åker vackert...
...och hon vinner medaljer.
Charlotte Kalla är en maskin när det gäller att hitta formen till stora mästerskap. Det har vi lärt oss redan vid det här laget.
Det som slår mig här i Lahtis är att det till mångt och mycket är en en ny Kalla vi bevittnar.
Trots den mardrömssäsong hon har bakom sig med skada, hjärtflimmer och separation uppträder hon med en harmoni så stor att jag häpnar. Hon skrattar mycket, känns avslappnad och skojar friskt med oss journalister på plats. Hon bjuder på sig själv och ser inte ut att längta bort. Inte ens under de tidiga presskonferenserna där hon får svara på samma frågor hundra varv, om och om igen.
Kanske luras hon – men ibland får jag nästan känslan av att hon tycker om att bli intervjuad.
Jag har följt Charlotte Kalla under många år och har ofta fått känslan av att media är ett nödvändigt ont för henne. Hon har alltid varit tillmötesgående och trevlig, men hela tiden med en form av mur mellan sig själv och oss journalister.
Jag smickrar inte mig själv och mitt skrå med att tro att Kalla plötsligt älskar presskonferenser, diktafoner i ansiktet och mikrofoner till förbannelse.
Men jag noterar att hon känns nöjd, närvarande och glad. Gott så.
I dag kom andra raka VM-medaljen här i Lahtis. Jag är inte ens förvånad.
För ett par år sedan hade det känts otänkbart med en medalj på en klassisk individuell distans för Charlotte Kalla.
Men inte längre.
Numera tillhör Kalla de bästa i världen på samtliga distanser, i bägge tekniker.
Dessutom verkar hon tycka att det är jäkligt kul att åka skidor.