I och med Sveriges uttåg ur EM slutar Zlatan Ibrahimovic i det svenska herrlandslaget. Kanske kommer han tillbaka för en punktinsats likt Henrik Larsson, kanske inte, men låt oss ändå sammanfatta hans tid i blågult.
Det går inte att blunda för att Zlatan Ibrahimovic är både målbild och förebild för fotbollsspelande barn över hela landet – troligtvis den störste vi någonsin haft. Det är på sin plats att fundera kring hans personlighetsbrister, hans stundtals misogyna inställning och machismoattityd – men målbilden Zlatan är omöjlig att protestera mot.
Han kom som en andra generationens invandrare, långt från de finaste adresserna i Malmö, var aldrig den solklara supertalangen i sin årskull – och lämnar de facto som en legendar.
Tiotusentals svenska ungar, från Saivomuotka till Smygehuk, vill inget hellre än att bli som Zlatan.
Jag vill påstå att hans landslagskarriär har varit den enskilt viktigaste perioden någonsin för svensk fotboll.
För det svenska herrlandslaget blev hans sista år tyvärr en parentes, i stort sett menlösa – men det är inte Zlatans fel.
Att Sverige förlorar mot Belgien är naturligtvis inget att höja på ögonbrynen åt. Ett världslag mot ett bonkegäng, det ska sluta på det här sättet nio gånger av tio. Det som däremot stör mig – och har stört mig under i stort sett hela Erik Hamréns tid som förbundskapten – är att Sveriges plan alltid framstått som både grund och naiv.
Zlatan Ibrahimovic är en titan, den bäste vi någonsin haft, men han är också en spelartyp som aldrig riktigt passat in i den traditionella svenska lagmodellen. Sverige har alltid haft enstaka internationella stjärnor, även om ingen har lyst med samma kraft som Zlatan, men de har antingen varit hårt arbetande och laglojala – Henrik Larsson, Fredrik Ljungberg – eller övertalats att ta en annan roll än den den vanliga – Tomas Brolin – av tänkande, trygga ledare med en tydlig plan.
Jag har inte sett en enda genomgående tanke, struktur eller plan i Erik Hamréns ledarskap förutom den här: Zlatan fixar det.
Och det har fungerat, i någon mån. Så bra har Zlatan Ibrahimovic varit. Sverige har tagit sig till flera mästerskap, Zlatan har blivit historisk, landslaget har varit helt okej. Zlatan Ibrahimovic har räddat Erik Hamrén otaliga gånger – men Hamrén har aldrig någonsin räddat Zlatan. I ljuset av Wales, Nordirland och – framför allt – Islands framgångar i mästerskapet står det klart att Sverige kunde, borde varit betydligt bättre än så här.
Kort sagt: Sverige har långt ifrån den sämsta truppen i mästerskapet.
Däremot har Sverige en riktigt dålig förbundskapten.
Varför inte testa Emir Kujovic som targetspelare framför Zlatan, istället för en djupledslöpare? Varför finns det inte en plan för kontringar? Varför misslyckas Sverige gång på gång – öppningsmatchen mot Irland här, mot Ukraina 2012 – med just det som Hamrén byggt sin framtoning på: Inställning, attityd, arbetsmoral och energi? Varför finns det ingen trygghet i försvarsspelet?
Allt det här – fingertoppskänsla i byten och spelaruttagningar, förberedelser, spelsystem, idé och träning – är det Erik Hamréns skyldighet att lyckas med.
Det har Hamrén inte gjort. Istället har han misslyckats med grundläggande delar av sitt jobb – och försökt täta luckorna med livscoach-mumbojumbo kopierat från de mest meningslösa powerpointpresentationerna om modernt ledarskap.
När Hamrén valsade in på hösten 2009 framstod han som en livfull och färgsprakande figur, en vacker tropisk fågel till Lars Lagerbäcks småtrista kråka. Så här i efterhand är det lätt att se hur den där praktfulla fjäderdräkten bara var ännu en variant på kejsarens nya kläder – och att bli en smula misstänksam mot den person som ska efterträda Hamrén.
Är Janne Andersson verkligen så gemytlig, så tydlig och så pedagogisk som han framstår?
Jag har naturligtvis ingen aning.
Det jag vet är att han av en hyfsad ungdomsverksamhet och några gamla överblivna arbetshästar lyckades bygga ett lag som både spelade Sveriges bästa fotboll och vann SM-guld.
Det ser ut ungefär som vad Sveriges landslag behöver – och efter sju menlösa år och Zlatans avsked är kravbilden i ärlighetens namn rätt låg.
Läget är perfekt. Nu är det upp till Janne Andersson att förvalta det.