Johansson: Motståndarna kommer att få ett helvete

Läs även:

Det var inte sådär jätteofta som jag slog salig farmor i kortspel, oavsett huruvida det handlade om Femhundra eller Chicago. Men när det hände skyllde alltid farmor på slumpens skördar, manifesterade av min överlägsna tur vid utdelandet av korten.

Gumman rynkade på pannan, blängde ilsket och pekade med ett krokigt pekfinger på mig.

”Det är inte svårt att skita när arslet är fullt”, sa hon, och skrockade glatt.

Lite så tänker jag mig att Kevin Gaines, Uppsalas coach, kände sig efter den här matchen.

I första halvlek satte BC Luleå tio stycken trepoängare – och bara en av dem kom från firma Adam Rönnqvist/Brandon Rozzell. Yannick Anzuluni, Tom Lidén och Tim Kearney hjälpte till att bomba Uppsala – men det var Quinton Upshur som bröt sönder gästernas försvarsmurar. Den amerikanske forwarden missade bara ett av sina sex försök och om ni inte uppskattar överraskningsmomentet i den siffran ska ni veta att Upshur i normala fall inte ens sätter en av tre.

Det var naturligtvis inte hela nyckeln. BC Luleå spelade bra försvar, som alltid, men offensivt var det lagets bästa halvlek i semifinalserien. Spelarna gjorde de defensiva stopp som behövdes för att få springa i sina poäng snarare än behöva leta luckor i Uppsalas uppställda försvar. Det var som om BC plötsligt hittat formeln för hur de spelade fram till jul, ungefär, så där snabbt och publikfriande.

Och sen tappade man bort den där formeln.

Igen.

I början av tredje ledde BC med 26 poäng. I början av fjärde var samma ledning nere i nio pinnar. Rönnqvist tappade bollar, Rozell missade straffar, Upshur missade treor (fast det är ju som vanligt) och hemmalaget hade oerhört svårt att ta sig igenom Uppsalas galna guardpress från halvplan. Det tog lite väl lång tid att lösa det där – men när BC väl hittade nyckeln var det kört för Uppsala.

De hade inte mer att ge.

BC Luleå var helt enkelt för bra.

Efter matchen, medan spelarna jublade tillsammans med fansen, såg jag hur klubbdirektör Lars Mosesson gick fram till coach Peter Öqvist. Direktören sträckte fram näven, skakade Öqvists högra hand en gång, snabbt, nästan uppmanande, som för att säga att det här är inte ens nära ändhållplatsen.

Öqvist är en tidigare guldcoach, han är uppvuxen i stan, jag är säker på att han är medveten om det.

Jag är också säker på att han förstår vad ett SM-guld skulle betyda, för spelarna, föreningen, fansen – och inte minst klubbdirektören.

Särskilt i år.

På frågan om vilket lag han vill möta – Norrköping och Södertälje slåss fortfarande om den andra finalplatsen – svarade Öqvist något intetsägande. På frågan om det blir guld blev det ännu värre.

– Vi får se, vi tar period för period, match för match, bollen är rund, allt kan hända (här insåg Öqvist vilket floskelbatteri han redan avlossat, men fortsatte ändå med ett varggrin), Kumbaya och We shall overcome.

Han är inte mycket för raka svar, i alla fall inte i det här läget, och det må vara honom ursäktat – för herre min skapare vilket sällsynt sympatiskt lag han skapat.

Det är inte bara den monstruösa Mannerheimlinje som BC ställer upp i försvar. Det är inte bara den flödande finess som BC spelar anfall med i sina bästa stunder. Det är framför allt det här: Peter Öqvist har skapat en miljö där trepoängsanalfabeter plötsligt kan avgöra matcher med långskott.

Det är ju det som är grejen med BC Luleå. Det här är långt ifrån det smartaste laget, inte det bäst utbildade eller det striktast coachade. Men det är ett lag som alltid, alltid spelar med ett bultande hjärta under egen korg – och en helt annan kroppsdel under motståndarnas.

Det finns ingen rädsla, oro eller press här – det finns bara... Ja, låt oss kalla det för "attityd".

Jag kan tyvärr inte svara på om det blir något SM-guld i år. Men jag vågar definitivt säga att motståndarna kommer att få ett helvete i finalen.

Johansson: Motståndarna kommer att få ett helvete

20 år sedan första SM-guldet. 10 år sedan det senaste. Om det blir ett skimrande jubileum i år? Jag vet bara att det här laget kommer att ge motståndarna ett helvete i finalen.