Det är en udda upplevelse att se basket i andra städer än Luleå. Ta speakern i Umeå, som klart och tydligt förklarade för Udominates publik att i basket, där klappar man när ens lag spelar försvar. Ta den senaste finalen i Södertälje. Drygt 1 400 personer slog sig ner i gympasalen bredvid sjukhuset, de klappade stundtals artigt och lyssnade uppmärksamt på speakern. En tonåring slog på trumma i ett hörn och hans hyfsat taktfasta slag studsade runt de ihopfällbara läktarna i masonit. Efter matchen sjöng de att de hatade Luleå och alla har ju rätt till sin åsikt.
Själv känner jag att jag just nu, just här, älskar den här stan av hela mitt idrottshjärta.
Det är nu Luleå är som bäst.
Det är nu Luleå vinner SM-guld.
Inte laget – staden.
Det är nu tusentals Luleåbor packar in sig i bilar, sätter sig på cyklar, trotsar snålblåst och snöblandat spikregn, för att klämma ihop sig i vad som allra bäst kan beskrivas som en masugn för basketframgångar. I ena änden fylls det på med förhoppningar, förväntningar, talang och träningstimmar – i den andra kommer det ut guld. Det är ingen tillfällighet att Luleå Basket säkrat samtliga sina fyra raka guld här, det är inte slumpens skördar som gör att BC Luleå är obesegrat på hemmaplan den här säsongen.
Den här publiken kommer inte för att se framgångar.
Den kommer för att skapa dem – med grinighet, med galenskap, med ren och skär dumpatriotisk hemmablindhet.
BC Luleå har aldrig behövt sin publik mer än i kväll.
Tror ni att det här redan är klart? Glöm det. Bondskurken Vedran Bosnic – jag ger mig fasen på att Södertäljecoachen äger åtminstone en vit katt, obekräftade uppgifter gör gällande att en av hans bästa vänner är en asiatisk gentleman med plommonstop – är till hälften vithaj, ger du honom lillfingret kommer han att äta upp armen, din bil och din mamma. Södertäljes hemmaseger var basketekvivalenten till första strofen av John Williams signatur till filmen Hajen – duuu-dum, duuu-dum, duuu-dum – och det sista BC Luleå bör göra är att ge sig ut på vattenskidor i basketlagunen.
Den här finalserien behöver ta slut.
Nu.
Jag vill se spelarna, allihop, göra sin bästa insats för säsongen. Jag vill se Adam Rönnqvist blocka Nick Spires, Quinton Upshur mata i trepoängare, Anton Saks glöda så att han antar gasform. Jag vill se Yannick Anzuluni hetsa och härja, Peter Öqvist coacha i bar överkropp, Bryce Massamba mysa in sig mellan tredje och fjärde revbenet på Delvon Johnson.
Jag vill se Brandon Rozzell göra en helt normal insats – övermänsklig.
Jag vill se Luleåpubliken frisläppt, frenetisk, fanatisk. Varenda Bosnic-viftning och bedjande blick mot domarna ska ackompanjeras av en visselorkan, varenda missat bortaskott ska ackompanjeras av ett dånande jubel. Luleås cheerleaders ska vara halvvägs inne i tresekundersområdet med sina pompoms i ögonen på samtliga Södertäljes straffskyttar medan Lars Mosesson står under korgen och visar rumpan.
Det är tio år sedan det togs ett herrguld här. Det är på tok för länge. Nu är det nog. Det finns inga svenska städer som kan matcha Luleås kunnande, kärlek och kravbild i den här sporten, det är här bucklan hör hemma, nu och för all överskådlig framtid.
Det är dags att bli den där vidriga maktfaktorn som alla älskade att hata igen.
Det är dags att visa resten av ”basket-Sverige” vad den här stan, publiken och klubben egentligen är: Störst, bäst och vackrast.
Guldkalven Södertälje har dyrkats länge nog. Det är dags att straffa uppstickarklubben på gammaltestamentligt vis.
Det är dags för guldfest.