Luleå Hockey hade en bedrövlig säsong i fjol och efter den lovade vd och tillträdande sportchefer att nu skulle föreningen tillbaka till grunderna. Stefan Enboms första ord i varje konversation har varit ”utvecklingskraft” och med nästan två femmor juniorer i truppen såg det ut som att klubben faktiskt skulle satsa på egenutvecklad talang.
Men verkligheten blev en annan.
Det var full omgång i torsdags, så jag roade mig med att gå igenom de spelare som fick förtroendet i SHL. Ha dock i åtanke att siffrorna kan ljuga en del, det här är blott en stickprovskontroll tidigt under säsongen.
Luleå Hockey hade två juniorer, Isac Lundeström och Filip Gustavsson, med till match. Det är inte en dålig notering, inte alls, det var sex lag – Karlskrona, Linköping, Örebro, Rögle, Malmö och Mora – som hade färre juniorer ombytta.
Men: I en verklighet där klubben varit extremt tydlig med – och till och med, kan man argumentera, slagit sig för bröstet en smula – att man ska satsa på egna juniorer står siffran ändå ut som en rejäl elefant i ett mycket litet rum.
Låt oss prata om den.
Inför säsongen skrev Luleå Hockey a-lagskontrakt med nio stycken talangfulla ungdomar, men Einar Emanuelsson och Oscar Masiello – som lånats ut till Björklöven – är inte juniorer längre. Av de sju är det nu bara Isac Lundeström som spelar regelbundet. Kim Johansson har lånats ut till Västervik, Oscar Masiello till Björklöven, Anton Toolanen till Boden, Linus Nässén spelar juniorhockey i Kanada och Axel Levander sprutar in poäng för Piteå. Filip Gustavsson får sina matcher i Joel Lassinanttis skugga och Viktor Grahn finns förvisso fortfarande kvar i klubben – men har inte varit ombytt sedan Janne Sandström, 40, kom tillbaka från sin skada. Ett tydligare exempel än så på vad som är viktigast just nu får ni knappast.
Sedan Sandström kom tillbaka har Luleå vunnit två av tre matcher och sett betydligt lugnare i egen zon. Den ärrade veteranen spelar inte många minuter varje match men han gör det med ett lugn och en intelligens som ingen av Luleås juniorbackar hittills klarat av. Det är inte fel att låta Sandström göra sitt jobb – det finns 15 miljoner skäl till att det är rätt.
Kommande säsong träder det nya tv-avtalet i kraft och oavsett vad man tycker om det så är det av yttersta vikt att inte åka ur SHL just i år. Det finns inget utrymme för chansningar, halvmesyrer eller ens spelarutbildning. Detta var naturligtvis Luleå Hockey-ledarna högst medvetna om redan innan säsongen – men såg en chans att skapa lite positivt drag kring föreningen. Inget fel med det, men låt oss åtminstone vara ärliga med varandra kalla saker vid dess rätta namn.
Juniorerna har testats. De har visat sig inte hålla måttet. Nu är det viktiga vad som händer framöver.
Sanningen är att exceptionella talanger – som Lundeström, Emanuelsson och Gustavsson, eller Kukan, Jaros eller Nilsson före dem – alltid kommer att få chansen. Det som avgör en klubbs framgångar inom juniorutveckling är något helt annat: Vad som händer med de andra. Jag hoppas verkligen att klubben har regelbunden kontakt, både med spelarna som lånats ut och med deras respektive tränare, och inte lämnar dem vind för våg i allsvenskan eller division I.
Det går utmärkt att ta en lite längre väg till SHL, när jag såg Christian Jaros skämma ut sig i sin första match i Asplöven för ett par år sedan kunde jag inte tro att han skulle bli Luleås bästa back några månader senare.
Det gäller dock att Luleå Hockey hjälper till med den utvecklingen – då blir den både snabbare och mer sannolik.