Jag måste erkänna att jag tycker lite synd om IFK Luleå. Spelare går sönder till höger och vänster, men det må vara hänt och handlar snarare om slumpens skördar i en tunn trupp än ett straff från fotbollsgudarna.
Men sedan är det inte utan att en börjar fundera på vad ont den här klubben gjort.
IFK Luleå har bara vunnit en av fem matcher i årets norretta. En av förlusterna kom efter att motståndarna gjort sitt ledningsmål i första halvleks sista minut – medan Linus Sjöberg låg skadad. En annan av förlusterna kom efter vad tränaren Fredrik Waara kallar ”den mest felaktiga straff jag någonsin fått emot mig” och efter att ha sett tv-bilderna förstår jag faktiskt hur han menar.
Så, under söndagen, skulle man ta emot Bis Nyköping hemma på Skogsvallen. En oerhört viktig match – båda lagen har inlett svagt, en seger för IFK hade inneburit en smula andrum ovanför strecket – och i det fantastiska majvädret som plötsligt tittade fram i Luleå är det inte omöjligt att IFK hade fått spela framför storpublik. Inte nog med det – uppgifterna inför match gjorde gällande att bottenkonkurrenten hade flera viktiga pjäser på skadelistan.
Ni förstår själva. Det såg rätt ljust ut för IFK Luleå.
Klart det sket sig.
Nyköping hade nämligen glömt att boka biljetter till planet norrut. Med tanke på den prekära situationen hade Bissarna en väldig, väldig tur. IFK Luleå? Klubben framstår mer och mer norrettans motsvarighet till Cliff Barnes – tv-historiens största förlorare.
Jag vet inte om IFK Luleå kommer att kräva seger på walk over, jag hade i alla fall gjort det i samma situation, och nu är det upp till förbundet att avgöra hur, när och ens om matchen ska spelas. Jag tar nästan för givet att det blir omspel – lagom till att Nyköping fått tillbaka sina skadade spelare.
Det här är ju uppenbarligen en sån säsong när ljuset i slutet av tunneln är en eldkastare.
Medan IFK-sportchefen Daniel Kalén sitter och googlar ”exorcist luleå” är det muntrare miner nio mil åt nordost. Assi har nämligen inlett sin debutsäsong i elitettan med sex raka trepoängare, gjort 18 mål och bara släppt in tre.
Jag har nu inte sett alla norrbottniska lag spela fotboll den här säsongen – än – men jag vågar påstå länets roligaste och mest vägvinnande fotboll spelas i Risögrund. Det är frenetisk press utan boll, sjutton fullfartslöpningar så fort spelet vänder och fantasifullt passningsspel som grundar en skoningslös offensiv. Nye tränaren Fredrik Söderholm säger att han tittat en hel del på Jonas Rönnqvists ishockey när han dragit upp sina riktlinjer och det märks. Det är ett nötande, ett malande spel, det sliter på motståndarna som smärgelduk och ger ofta utdelning i slutet av matcherna. Fystränaren och sportchefen Joakim Abrahamsson har metodiskt och konsekvent byggt upp spelarnas fysik tills de klarar av att genomföra det här väldigt krävande systemet och det är fotboll på ett sätt som väldigt få lag kan matcha. Arbetsmoralen, skickligheten, tanken – allt med Assis spel imponerar. Det fungerar dessutom fantastiskt bra hittills och härnäst väntar i tur och ordning åttan, tolvan, sjuan samt sexan i tabellen.
Ni kommer inte att få höra något annat än ”vi tar en match taget” från spelare eller ledare, men sanningen är segersviten för nykomlingen mycket väl kan tio matcher lång.
Det är så pass bra att Assis klubbledning faktiskt borde börja fundera på vad som behövs för att det ska gå att spela allsvensk fotboll på Billerud arena.
I fotboll, i all idrott, är utövaren beroende av självförtroende för att lyckas. Assispelarna måste ha så mycket av den varan att de kan dra ut den genom öronen och knyta det under hakan, allt de försöker sig på lyckas. På samma sätt är det direkt jobbigt att se IFK Luleås kräftgång. Det här laget behöver få flyt nu, spelarna behöver en tro på att de faktiskt är det mittenlag som klubben slagit fast att man ska kunna vara trots sänkt budget.
IFK Luleå behöver medgång – annars är jag rädd för att inte ens fader Lancaster Merrin kan rädda klubben.